Det var helt otroligt. Han var så snygg att det gjorde ont. Klyschigt, men sant. Hon stirrade på det nya smset från den blonda snyggingen.

Bio efter fikat elr? Finns gott om lediga platser längst bak. ;) puss

Bio. Längst bak. Med andra ord: ska vi strula sen? Hon lät mobilen falla ned på täcket, tog ett djupt andetag och knäppte händerna bakom huvudet. Andas in, andas ut. Han ville träffa henne. Efter några månaders mailande och smsande ville han äntligen ses på riktigt. Fika och sen bio, som en dejt från en mall. Sakta sjönk betydelsen av det hela in.
Då brast det.
Hon studsade upp på fötter. ”Yes!” ropade hon högt och utförde en liten segerdans med klappande händer och svängande höfter i sovrummet. Så plockade hon upp mobilen igen och knappade in ett kort svar.
Sen slog det henne, mitt i lyckoruset. Om man ska på dejt med den snyggaste killen man någonsin sett, då måste man ju såklart se bra ut. Panikslaget for hon bort till garderoben och slet upp dörren. Tråkiga gamla klädhögar stirrade tillbaka. Herregud, vad skulle hon ha på sig?

Hon fingrade på servetten och vek den dubbel tills den inte gick att vika mer. Sneglade på dörren. Försiktigt smuttade hon på den skållheta cappuccinon och grimaserade lite. Det smakade beskt och vidrigt i munnen. Hon var fortfarande tveksam till om det var ett bra val att ta kaffe, fast hon inte tyckte om det, men hon ville verka vuxen och världsvan. Och visst var väl det väl mer moget att dricka cappuccino än varm choklad?
Hon kastade en snabb blick på dörren igen. Var var han? De hade bestämt träff klockan 17.00, lagom för att ta en fika och sedan gå till biografen. Men det var för 20 minuter sedan. Det äckliga kaffet, som hon betalat 35 spänn för och knappt smakat på, hade kallnat och personalen började titta undrande på henne. Det var ju tydligt att hon väntade på någon, så som hon stirrade på dörren.
Kanske hade han bara lurat hit henne? Satt han kanske alldeles i närheten och skrattade åt henne? Såklart, hon visste att det hade varit för bra för att vara sant. Irriterat plockade hon upp mobilen ur den lilla gula handväskan, nyinköpt för just detta tillfälle, och började skriva ett sms. Då durrade mobilen till. Ett nytt meddelande.

Jag har fått punka på cykeln. Är snart vid bron vid den gamla tygfabriken, kan du inte möta mig? puss:)

Hon suckade lättat. Så typiskt. Sen grimaserade hon lite vid tanken på hur långt det var till fabriken, och hur mörkt det skulle hinna bli. Fast nu var han inom räckhåll igen, bara någon kilometer bort. Med ett litet leende drog hon på sig jackan och stormade ut från caféet.
Kylan i luften slog emot henne som en vägg, och kvickt drog hon upp halsduken över hakan. Raskt började hon styra stegen bort från centrum. Om hon skyndade sig dit, och de gick fort tillbaka, kanske de skulle hinna i tid till bion. Till filmen. Till heta kyssar. Hon rodnade lätt vid tanken och ökade på stegen. Lämnade stadens gator bakom sig.

En stund senare svängde hon runt den lilla träddungen och fick syn på bron. Djupa sprickor löpte längs med betongen och stora bitar hade fallit bort, och den var nästintill livsfarlig. Varje gång hon var tvungen att korsa den blev hon illa till mods, så oftast tog hon långa omvägar bara för att slippa det, men nu hade hon inget annat val. Han var på den andra sidan.
Den svarta fabriksbyggnaden tornade spöklikt upp sig på den andra sidan, och månen gick i moln. Hon rös. Så fick hon syn på något som såg ut som en människa, någon som stod och såg ut över det mörka vattnet.
Hon tog ett djupt andetag för att samla sig. Sedan började hon raskt korsa bron, med siktet inställt på människan på andra sidan. Hon ropade, men personen rörde sig inte ur fläcken. Det gjorde henne illa till mods, och hon rörde sig allt långsammare.
Trots att hon var nästan framme gjorde han ingen ansats att flytta sig, och hon kunde inte se en cykel någonstans. Hade han gett upp och dumpat den efter vägen?

”Sanna?” En brusten mansstämma uttalade hennes namn. Hon stannade tvärt. Tvekande såg hon på siluetten av en människa. Den var större, grövre än en normal tonårspojkes insåg hon nu. Och rösten tillhörde definitivt inte en kille på arton år.
”Ja..?” svarade hon osäkert efter en stunds tystnad.
Mannen vände sig om och steg ut i det gula ljuset från gatlyktan. Några dagar gammal skäggstubb och stripigt hår gav honom ett ovårdat utseende, som någon som klivit upp ur sängen efter flera dagars sängliggande. Han log ett snett leende och började gå ut på bron, mot henne.

Obehaget dallrade i luften. Blicken brände. Mannens ögon glittrade illa i gatlyktans brustna sken. Varför såg han så på henne?
Åh herregud.
Hon snurrade runt, tog ett språng iväg. Han grep efter henne, fångade henne i luften. Drog henne bakåt, slet i hennes jacka.
Hon skrek. Det gjorde igen skillnad. Han pressade ned henne i gruset, ryckte och slet i hennes kläder. Vräkte sig över henne med hela sin tyngd. Hon vred sig. Ålade, skrek och bet honom. Det gjorde ingen skillnad. Han gav henne en örfil. Den kändes inte. Händer som brände av begär for över hennes kropp. Hon snyftade, kraften sinade. ”Sluta… mamma …”
Händerna stannade upp. En sekund. Greppet om hennes armar hårdnade igen. ”Håll käft.” väste mannen. Fingrarna slöt sig plötsligt om hennes hals, kramade åt hårt, så hårt. ”Säg inget om...” Hon hörde inte slutet. Allt blev så mörkt, och hon kippade efter luft. Det kom ingen. Hon kände inget.

Bilden av en ung, skrattande, blond pojke i hennes egen ålder fladdrade framför hennes ögon en sekund.
Lurad.