Här kommer jag, jag är anakronismen
som inte tuktats på en skrivarkurs,
som inte är ett barn av modernismen
och varje intetsägande exkurs.
Jag gäspar blott åt språkmaterialismen
och likaså var gång jag får en dusch
utav den postmoderna textkritiken,
dess talesmän gör aldrig mig besviken.

Jag är så trött på alla som orerar
om samma floskler som vi hört förut,
ja de som tror de faktiskt revolterar
i en revolt som längesen tog slut
och nu när revoltörerna regerar
så vill de ändå få det att se ut
som att de företrädde de förtryckta
men tror dem, det gör bara de förryckta.

Vi lever i en likriktningens era
då, fastän under demokratisk flagg
ett elitistiskt kotteri regera
som höjer upp till skyarna den slagg
som kvalitetsmedvetna vill kassera
men som från bottnen släpas upp med dragg
det sämsta ska vi numer applådera
men de som har talang får schavottera.

För sån är elitisternas agenda:
för att få sitta i ohotat bo
så har de kastat allting över ända.
Vad värre är, fått maktens män att tro
att utan dem så skulle inget hända.
Så framgångsrikt har de fått den att gro
Den lögn som nu gör sopor till ikoner
och hyllar som unika epigoner.

Jag bygger mina verk på traditioner
men härmar inte, nej, jag bygger nytt.
Och döma mig får de generationer
som kommer när vår dunkla tid har flytt.
Då skorrar inte längre falska toner,
då en ny dag väl äntligen har grytt
- en dag med nytt och soligare väder
när man har erkänt: ”kejsarn saknar kläder”.