Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

järntyngd



morgonen och rummet

krympt till min storlek.
en plastkam över golvet
jag vet att jag redan är vaken

att jag är uppdriven

ett gnissel av oro ända in i
tunnviktsmästarens boning

en släpande tyngd






järnverk, slitstarka armar
lamporna som tänds och vrids ur
känslan dragen till det yttersta

genom låsbara grindar

armarna önskar
lyfta dig uppåt
låta dig skrika ner

en frälsare
ett änglalik






fastskruvad vid arbetet
hålögd och luggsliten
hälsa dem som bestämmer
att vi kan komma att behöva
mer ledig tid

upp och ner svävar
en ström av elektricitet

kroppen en instrumentpanel

den ensamma människans menlösa kraft
jaget, idioten






en missil är en bomb är en granat är vit fosfor är ljudet av en försvagad ton
maestro med sin mustasch, takt och pinne






imorgon ska jag fånga in dig
hålla armarna
om din kropp

ditt snaggade huvud

jag menar trycka mig
somna vid


en annan dag ska jag
be om snö

kristaller mot glasögat
att vakna till




Fri vers av Anna Frölander
Läst 740 gånger och applåderad av 25 personer
Utvald text
Publicerad 2009-02-03 19:28



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Tung, tung är ibland morgonen; den Vill vara väldig Och ståtlig Och bjuda på sig. Men den anpassar sig och krymper till en storlek vi bemästrar just då. Önskningar förflyttas till en annan obestämd morgon när vi orkar önska dem Gärna imorgon. Så läser jag. Tycker mycket om "Järntyngd"; man måste vara psykiskt stark här i den tunga dikten.
2010-01-16

  Johannes

järnverk, slitstarka armar
lamporna som tänds och vrids ur
känslan dragen till det yttersta


Har läst tre-fyra gånger nu och står med pekaren i kommentar-fältetoch önskar jag kunde skriva något långt, analyserande ... och beröm... massor av beröm.


Fan va bra.
2009-02-19

  arie
dystra tankar mellan skarvarna av psyke
och yttervärld

söker fäste
mellan ord
och tingen
mellan
människa och människa

och det känns som
andemeningen
blir sedan i slutändan
lite fatal

diktjaget tycks resignera något
ödesmättat
vad spelar roll egentligen

"järnverk, slitstarka armar
lamporna som tänds och vrids ur
känslan dragen till det yttersta"

och ytterst i andra ändan

"en annan dag ska jag
be om snö

kristaller mot glasögat
att vakna till"

och däremellan

en annan människa ett Du

samt då
jaget
som
kvider lite i sin meninglöshet


vad återstår

tycker det är lite synd att dikten här
biter sig själv lite i svansen

och egentligen inte ger
det minsta antydan
om ett något "annat"

när inte ens en frälsare
en ängalik

tycks skymta runt hörnet


vad återstår då då


oh jag önskar iallafall
att i stället för denna lite nihilistiksa
gardin som dröjer kvar efter dikten

verkligen inte är allt som återstår
ja då vore verkligen
tillvaron ödesmättad

och lämnad kvar åt
järntyngda
krafter att verka och härja bäst som de vill

jag önskade ändå att dikten kunde ha lämnat
kvar en flik av himmel
och rymd
att finnas kvar i diktjaget

för inom henne
är det endast som så att
svaret
är hemligt förborgat

aldsrig i det yttre

även gud är ett objekt, likväl
som stålverk, snö och kortsnaggat huvud
om vi låter låte oss bli alltför beroende
av objketen och i det då villtro
att det är lika med identitet
samt värde av liv

och att dessa då endast styr våra livobjekten
styra våra liv



järntyngder kan transcenderas
till guld inom människan
i henne själv
det är där det börjar
och att dikten kanske också
ändå kunde ha givit en liten
antydan
om detta

istället för att
att
drunkna på "torra
land" av övermättade sinnliga retningar
vilket tynger anden samt definerar dennes
"massa"
till något trögt
och obefintligt

ställ då andens egentliga tyngd
mot järnets tyngd

vad händer då ?

det vore
spännande
2009-02-11

    © Birgitta Wäppling VIP
Vackert, välskrivet och berörande... Bokmärker, för den här vill jag återkomma till och läsa på nytt...!

Tack för läsupplevelsen!
2009-02-05

  Robert W
jag vill gärna säga något om den här dikten eftersom den talar till mig.

du väger ord och innehåll som ingen annan och jag glömmer nästan bort att andas när jag väl låtit mig sugas in av orden.
det är något med den här texten. lite som att ligga på rygg och låta tankarna svindla, på både ont och gott: för på något sätt ligger det ofokuserade så nära det rätframma.

gillar särskilt de avslutande raderna, och/eller de symboltunga fyra orden:
"en frälsare
ett änglalik"
2009-02-04

  Bjarne Nordbö
Jag är obotlig romantiker och fasnar inför den sista delen. Men som helhet dagens bästa läsning.
2009-02-04

  Christer Eriksson
Jag tycker mycket om denna dikt som rör sig genom alla punkter. Allt man måste igenom. Vi går till jobbet och mäter klockan. Tiden är ett av alla straff, någonstans i gränstrakten till sjukdomarna, tiden dör ständigt och återuppstår på jobbet. Jobbigt jobb. Men sedan når du vidare in i kärleken och dikten är ett dygn, ett liv, en semester och en långsam död. Men bäst är nog ändå delen om arbetet, det ständiga. Hur vi genom uppfostran, piskan och samhällets tyngd ständigt tar oss dit, hur vår väluppfostran, vår moderatsocialism, rånar oss. Hand´s up, producera, uppfostra barnen eller svep liken och laga sjuka. Jobb, pengar, jobb, fula pengar, sedan liten pytteskitliten helg och vi kramas en stund.

Jag måste lyfta ut detta som gränsar som en avlägsen släkting till Kaplans ”Överflödet fabriken”. Fantastiskt.

” fastskruvad vid arbetet
hålögd och luggsliten
hälsa dem som bestämmer
att vi kan komma att behöva
mer ledig tid

upp och ner svävar
en ström av elektricitet

kroppen en instrumentpanel

den ensamma människans menlösa kraft
jaget, idioten”



Tack och amen till gud däruppe i ensamma himmelhelvetet..
2009-02-03
  > Nästa text
< Föregående

Anna Frölander
Anna Frölander

Mina favoriter
pistol