Jag har börjat förstå
det är väl så man säger
när man nästan nått fram



Anima



Jag ger mig
alla flyktvägar är stängda
nu är det bara flykten kvar


faller fötter
mot mörkare mark
som våtaste asfalt
sommar eller vinter
årstider har ingen mening

marken fångar alltid
mina fötter
när jag faller



Anima


Du känner mig
allt för väl

sparkar jag löv
leende
i min glasbubbla
där jag omsorgsfullt
gömmer mig för det jag
fördömt och förnekat

alla grå dagar
då du andas tyngre
under ytan

fast marken fångar alltid
mina fötter
när jag faller


Och i min egen flykt
kanske från alla andra
eller bara ifrån mig själv
genom år som tycks
försvinna

virvlar
våtaste löv
från mörkare mark
kring mina fötter


Anima


finns du där
i slutet av alla flykter
när marken inte längre fångar
mina fötter
när jag faller






vem håller mig kvar då
Anima
när allt är brutet