hennes haka stödd mot benvita händer

hans ord mer omfamnande än nånsin

alldeles intill

andas berghällarna solstekt snöhav

med endast minnen som tak över deras huvud

minns du hur stigarna skapades

hur våra steg fick gräset att vaja och minnas varje fotspår

minns du

hur nära våra tankar snuddade vid

       varandras

och gjorde avtryck

hur kropparna följde dansen

     i quick-step över stranden

den förväntansfulla ivern

      i märkbara strömmar längs ryggraden

som banade väg

likt en förebådande storm

och hur hänförelsen stegrades

till djupaste åstundan,

vidrörde likt en smekning

skiljelinjen mellan återhållna andetag

en annan morgon sökte vi det yttersta

där vi nyutslagna kunde nå längre

på den hastiga inandningen

fångades vi i gränslinjen

      mellan passion och återhållsamhet

minns hur vi smakade

ögonblicken trädda på snöre

likt barndomens gyllene kandisocker

slog ut

läppjade gränsen

till omedelbar närhet

©  Birgitta Wäppling, 3 februari 2009