Hennes ansikte är vidrigt att skåda. Huden är nästan genomskinlig, kinderna insjunkna och ögonen vattniga och skriker panik. Hon tar en paus från sin måltid - som för övrigt består av att äta på mig - och visar upp något som med stor fantasi skulle kunna tolkas som ett leende. Och när hon nu visar detta "leende" ser jag att hennes tänder är så gott som helt nerslipade av alla miljoner människoben hon gnagt på genom tiderna. Hennes namn är Oron och hon är mitt sällskap i natt. Om jag somnar försvinner hon men jag kan inte skaka av mig rädslan över att Maran ska ta över hennes plats då. Så jag sitter här och låter Oron festa på mig ytterligare en stund - kanske är hon inte så hungrig...