Kalle hade tuffa dagar i skolan och hade
börjat få ont i magen på morgnarna.
Mamma följde konceptet och gav honom
alltid något positivt kvällen före, något som
skulle ge honom lite extra motivation. . . .
Imorgon kan du ta på dig den nya tröjan -
Det är din älsklingsmat imorgon -

Ja vad allt kan inte dessa underbara föräldrar
hitta på.
Kalles pappa var slutkörd eftersom hans arbete
tog nästan all kraft. Och han var urless på att
skolan ständigt hade klagomål på Kalle.

Han som var mattegeni som pappa själv, och
som verkligen var en begåvad 9½-åring.
Så varför hade Kalle så stora svårigheter när
han inte själv hade haft det som barn?

Och det här med fritids. Kalle orkade inte med
att vara där. Men det fanns inget alternativ
eftersom föräldrarna arbetade.
Vad var det som var så fel?
Fritidspersonalen förstod ingenting för de hade
ju inga krav på barnen. Här var det fri lek som
gällde. Och barnen var hyfsat jämnåriga, så
om inte Kalle ville vara där, berodde det väl på
att han ville hem till mamma.

Vid nästa träff tog vi in även fritidspersonalen.
Kepsfröken hade lite lägre profil nu inför de
andra, men också för att Kalle mådde sämre.
Alla kände oro, och alla jobbade hårt för att
nå Kalle. Man började undra hur han hade det
hemma. Och jag försäkrade att han hade det
utmärkt. Han hade turen att ha fått föräldrar
som inte klankade på honom när det blev fel.
Som hjälpte honom tillrätta, och en mamma
med stor förståelse, hon var hans lots, hans
hjälpjag.
Jag förståd att alla satt och mådde dåligt av
frustration. De ville givetvis klara sitt uppdrag.

Min roll här, sa jag, är att försöka se till att
Kalle får tillgång till sin begåvning. Och det
har han ju när han är här hos mig. Men nu
måste vi ge järnet för Kalle mår allt sämre,
och vad jag har förstått så står ni i skolan
helt frågande inför detta. . . .

Fram med utredningen igen. Gå igenom vad
en person med Kalles problematik har allra
svårast för. Och jag frågade flera gånger om
det gick att förstå hur jag menade. Jodå. . . .
Då hoppas jag att ni kan tro på mina råd, och
att jag vet vad jag talar om. Jag har ju själv
varit lärare för flera "Kallar" under mina år i
skolans värld. Och det enda jag måste be er
om, är att ni tänker på att jag inte är ute efter
att ge er kritik. Vi måste vara med på tåget
allihop.
De lovade.

Nästa träff med Kalle besannade mina farhågor.
Stressorerna hade blivit fler. Jag kunde skönja
en viss tvångsmässighet som jag inte hade sett
förut.
När Kalle kom tog jag kepsen och sa som förra
gången. Ingen reaktion nu heller. Bra.
Eftersom Kalle aldrig spontant sökte någons
blick, så fick jag be honom om uppmärksamhet
genom att säga något i stil med "titta här ska
du se Kalle" aldrig aldrig SE MIG I ÖGONEN. . .
Det kan kännas som ett hot. . .

Nu hade jag bestämt mig för att utsätta Kalle
för lite stress. Jag tog på mig en arg min och
just när kepsen var upphängd och Kalle var
på väg in i mitt rum, skrynklade jag till mig
lite extra och frågade Kalle om han kunde se
vem jag försökte likna.
''Du ser väl ut som vanligt'', sa Kalle. Och jag
hade väldigt svårt för att dölja mitt skratt. . .
Denne underbaring!

Dagens frågor handlade en hel del om fritids.
Kalle orkade inte med ljuden. Han gillade inte
matordningen. Och han ville inte leka med de
andra. Om han fick så valde han antingen att
prata med de vuxna eller också var han med
de yngre barnen när de var ute på gården.
Det var ju det där med att spela spel också.
"Jag haaaaaaaaaaatar det", sa Kalle. Men jag
tog ingen diskussion, eftersom det fungerar
mycket bättre med skrivna frågor.
Varje gång Kalle har fått frågor föregås de
av en liten infotext. Kalle minns vad det står
och informationen har visat sig vara honom
till stor nytta. Men tiden, vi hade tiden emot
oss. Årskurs tre och nu var det redan januari.
Kalles sociala mognad var långt ifrån hans
klasskamraters. Och hur gärna man än vill,
så kan man inte skynda på den.
Enligt mitt sätt att se och tänka, hade Kalle
redan lämnat oss all information vi behöver.
Mitt jobb var nu att försöka omforma den till
personalen. Inte bara det, utan att se till att
man använder den praktiskt.
Teorier är en sak.

Jag ville inte ta upp kepsproblemet när de
andra från skolan var närvarande. Men jag
frågade Kalle om fröken kunde vara med när
vi skulle träffas om en vecka. Och jodå, det
kunde han tänka sig.

Denna fröken var av den riktigt pratsamma
sorten. Så jag bad henne att inte säga så
mycket, att stå ut med tystnaden. Och hon
lovade det. Detta var en stor utmaning, för
om det gick fel, så skulle det kunna bli ett
rejält "brejk" för Kalle. Att sopa upp det är
ofta en lång process.
Kalle tillhörde dessa människor som har ett
extremt gott minne. På gott och ont. Att vara
långsint är inget enkelt problem.

Jag tog kommandot, för att ta allt ansvar
om det skulle gå dåligt, så att inte frökens
roll blev naggad i kanten.
När Kalle kom tog jag således kepsen som
jag brukade, tog fram de skrivna frågorna,
och satt tyst medan Kalle läste och skrev.
Fröken ville småprata m mig lite tyst under
tiden, men jag signalerade NEJ. . . .!!!

Sedan frågade jag Kalle om det var okej att
vi pratade om vilka frågor han hade fått, och
om jag fick säga vad han hade svarat.
"Visst", sa Kalle och jag frågade om han ville
vara med eller sitta ute och läsa.
"Jag vill sitta ute och läsa om vulkanerna" var
hans svar. Fröken såg förvånad ut, och skulle
just säga något, men jag gav henne signalen
"tyst", och sa till Kalle att dörren står öppen
om du vill oss något. Vill du ha äpplet eller
bananen? "Jag tar båda" sa Kalle.

Skulle fröken förstå hur hon skulle gå vidare?

fortsättning följer . . . .