nattens träd är obehagligt stilla
svarta vålnader fastfrusna i den iskalla natten
snön ligger tätt om stammarna
skänker ljus hela vägen till himlen

målar den djup, fylligt mörkblå
inte varm, inte det minsta kall
genomträngande intensiv

förtrollad jag vänder blicken där ovan
en cirklande dimma sluter månen intill
rör sig sakta framför de hänförda ögonen

frammanar en stark undran
för molnen skapar inga bilder
inga sagor att forma i skyn
inga monster rör vid min kylda näsa

upplever mig vara snudd på bestulen
ingen andedräkt syns från den öppna munnen
inga tankar far genom kroppen

men ogenerat given
naturens största skönhet
ett skådespel för även fattiga ögon
och rikedom bländar min själ

bär mig osynligt i sin väldiga famn
Utvald
inför den mäktiga andakt som råder

jag står tacksam
för natten
för frid i sinnet