Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En liten novell jag skramlat ihop som jag gärna vill ha kritik och kommentarer på.


Återkomsten

År 1865 låg sorgen som en tät dimma över den lilla byn Couderay i Wisconsin.
Kriget hade tagit många unga män, makar och fäder, och familjerna sörjde.
Sista tåget med de överlevande soldaterna och kistorna med de som fallit för sydstaternas musköter, skulle anlända denna förmiddagen. Inga brev hade sänts den senaste månaden till familjerna som oroligt väntat efter nyheter om deras älskade.
Fru Catherine Berkeley var en av de ängsliga som väntade på deras makars hemkomst. Hon satt ensam i den hembyggda stugan och såg ut ur fönstret. Snön föll långsamt mot den istäckta marken och molnen skymde morgon solen.
I Catherines hand låg ett gulnat ark med hennes makes snirkliga handstil. Det var det sista brevet hon fått, och för var dag som gick utan fler gjorde henne alltmer orolig.
I brevet hade han talat om för henne att allting gick enligt planerna och snart skulle han vara hemma hos henne igen. Han var säker på deras seger och bad henne att inte oroa sig, kriget var snart över. Längst ner i brevet skrev han som alltid att vad som än händer, så kommer han alltid tillbaka hem.
Hon lade ner brevet på den lätt slitna bordsytan och reser sig från köksstolen. Tåget skulle anlända om en timme.
Utanför stugan, på grusvägen, stod en tidningspojke och ropade ut dagens stora nyheter som stod i tidningarna han bar på. Nord hade vunnit förra veckan och nyheterna hade nu spridit sig till den mest ensliga lilla byn i hela nordstaterna.
Catherine kände en varm, sprudlande glädje inombords och ler för första gången på månader. De hade vunnit! Timothy hade haft rätt, han skulle snart vara hemma hos henne igen och allting skulle bli som förr.
Det hade gått åtta månader sen han sist hade varit hemma och hälsat på, innan den värsta delen av kriget hade startat. Det hade pågått i tre år, och nu, 1865, var det avgörande skyttegravskriget igång.
Hon visste var han fanns på ett ungefär. Hon hade lusläst breven han skickat och upprepat informationen i tankarna. Han hade försökt finmåla det hela, inte nämnt riktigt hur hemska skyttegravarna var. Men hennes väninnor hade varit ärliga, deras män vågade sig inte på att ljuga för dem.
Dom hade berättat om stanken av öppna sår, blodet som blandat sig med den lösa jorden i de små utrymmena under marken och ljusbristen. Allting som lyste upp utrymmena var små oljelampor i hörnen, och golvet, som bestod av blodblandad jord, var nästintill täckt med skadade kroppar. Och om natten var männens plågojämmer det enda som bröt den dödliga tystnaden över ingenmansland.
Catherine längtade så evinnerligt mycket efter att hennes älskade Timothy skulle komma hem så hon kunde jaga bort hans hemska minnen och mardrömmarna som skulle till att komma de följande nätterna. Hon ville inte tänka på hur skadad han skulle vara, hur fördärvat det vackra ansiktet skulle ha blivit.
En våg av minnen sköljde över henne samtidigt som hon tänkte på honom.
Hon kunde se hans ansikte framför sig som det var förut, klara gröna ögon med ett stänk oskyldighet i och kraftig käke som gjorde att han såg väldigt stark ut. Vilket han var. Han var väldigt vältränad från sitt arbete, och brukade lätt kunna svepa upp Catherine från golvet och upp i hans famn. Det hade varit deras sätt att hälsa när han kommit hem från arbetet på farmen.
Men kriget förändrade allt. Nu var Timothy borta i en skyttegrav och frös, med döende vänner runt omkring sig och tankarna fyllda med sorg och längtan. Längtan efter vad egentligen? Han kanske inte längre ville hem, nu när han sett så mycket och aldrig mer skulle kunna vara den energiska och glädjefyllda mannen i Catherines liv. Han kanske bara längtade efter den fridfulla döden.
Catherine drar in ett djupt andetag och ser mot farfarsklockan vid spisen. Bara en halvtimma kvar tills tåget anlände. För att få tiden att passera utan alltmer tankar om den lidande Timothy vänder hon sig om och går iväg mot den antika spegeln i det lilla vardagsrummet. Hon ville se fin ut när hennes make såg henne igen för första gången på flera månader. Catherine använde hellre termen ”när” än ”om” när det gällde hennes makes hemkomst, annars blev allting för mycket att klara av.
Hon såg på sig själv i spegeln och släppte ut det honungsblonda, midjelånga, raka håret så det draperade sig kring hennes axlar och flödade ut längs ryggen. Hon var ganska alldaglig enligt sig själv, med mörkblå ögon, en fin liten rak näsa och söta rosiga äppelkinder. Timothy hade sagt att hon var vacker, mycket vacker.
Hon saknade hans röst och leende så mycket att det gjorde ont i hjärtat. Allting var så tomt och tyst utan honom. Hon kunde vakna mitt i natten ibland och sträcka ut handen mot Timothys sida av sängen bara för att finna den kall, och tom. Då var smärtan så hemsk att hon knappt kunde andas och la sig med armarna hårt kring benen, som att hon försökte hålla ihop sig själv så hon inte skulle bryta itu.
Men nu skulle väntandet vara över, idag skulle han komma hem.
Catherine rättade till sin finklänning lite och rätade ut några små, knappt synliga, veck. Hon var inte ensam på perrongen. Det stod flera familjer samlade i små grupper med både glädje och oro i deras ansikten. Några få meter ifrån kunde man nu höra tåget komma framrusande och ett högt tjut lät från det för att åkalla uppmärksamhet.
De sista överlevande och de fällda var hemma.
Catherine försvann i mängden av skrik och tjut från familjerna som rusade fram för att ta deras älskade i famn när de kom av tåget, som inte ens riktigt hade stannat ännu.
Hon ställde sig lite på tå och försökte få syn på hennes Timothy.
Var gång en man med rött ruffsigt hår hoppade av från tåget skuttade Catherines hjärta till, men det var aldrig Timothy. Han kom inte nerhoppandes från tåget med det där underbara leendet på läpparna och glimten av glädje i hans ögon. Han kom inte hem med sina hemska minnen och mardrömmar som skulle komma kring nätterna.
Men han kom hem, som han sagt i brevet att han skulle.
Catherine såg ner i den provisoriskt byggda kistan var hennes förut så energiska och glädjesprudlande man låg. Det kunde inte vara hennes Timothy. Han hade inte varit täckt med sår, han hade inte sett så hjälplös och svag ut och han hade aldrig hälsat henne med ögonlocken stängda över de ljuvligt gröna ögonen. Där fanns inget leende över hans torra, spruckna läppar och hans röst var tystad. Hon ville höra hans djupa basklang kalla ut hennes namn över folkmängden, omfamna henne med sina starka armar och kyssa henne.
Men det skulle inte bli så, det var verkligen hennes Timothy där i kistan, och han hade kommit hem till henne med sin dödslängtan tystad.




Prosa (Novell) av TooFalse
Läst 367 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2009-02-10 17:56



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

TooFalse
TooFalse