Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Då och då.


Ibland


Ibland blundar jag och försvinner. Flyger upp mot skyn, i vinden, genom molnen. Allt blir så smått och oväsentligt. Jag blir bemött av stjärnorna som lyser i solens skugga. Tystnaden omringar min gestalt och inget kan längre påverka mig.

Känslorna flödar fram ur mig och lämnar ett starkt sken efter sig. Allt är så underbart, så perfekt, ljust och vackert. Sådan glädje, det varma skrattet, självsäkerheten och utstrålningen. Tar del av allt, blir ett med alla. Välkomnar utmaningarna och flyger fram genom universum.

Ingen tid att sjunka, går ej att falla. Finns inga frågor, osäkerheten är försvunnen. Den inre kampen, slaget som utspelades, runnit bort med kroppens tvivel. Växt mig stor och mäktig i ensamhetens viskande lugn. Kan ej rubbas då jag är starkare än allt som existerat.

Mina rörelser skapar världar, min röst ekar i viljans öron. Blicken letar och upplöser all tveksamhet. Hur kan jag känna nåt mindre, missa upplevelserna? Är själv bergen, dalarna och haven som omsluter allt. Himlen skapas ur min andedräkt, mitt hjärta får natten att bli till dag.

Ibland blir det lite kallt. Något frusen känner jag stelheten sprida sig. Mitt huvud värker av dom konstanta skriken, kämpar för tystnaden. Alla röster, dessa tankar, kaoset och förvirringen. Pulserande smärta hugger sönder mig inifrån, alla tittar på.

Tårarna smutsar ner mitt ansikte, den salta smaken sprider sig i min mun. Mina naglar kan ej hålla fast i verkligheten. Krökta och missformade är fingrarna, förstörda av tidens krossande hjul. Så utmattad, sliten och kraftlös, i vattnet ser jag spegelbilden av min böjda kropp.

Faller genom marken och in i avgrunden. Ensam ligger jag i ett hörn och skakar. Det svider och bränner, rivmärken sprider sig, förtär mig på alla sätt. Ögonen är igentorkade, droppar av blod rinner ner längs mitt ansikte. Jag försöker skrika, yttra ett ord men hindras av jorden i lungorna.

Efter en tid stannar världen. Dom tappra försöken, viljan att kämpa, några enstaka spår i dammhögen som blåser förbi. Mörker förvandlas till dimma, kyla blir till fuktighet. Jämranden ersätts av en ständig tystnad, avlägsenhet regerar. Ingen bryr sig, allt blir bortglömt.

Ibland funderar jag en stund på alla valen. Allt som kunde ha blivit men ej blev av. Det som väntas komma och det som aldrig uppstår. Oändligheten man vill känna men inte får. Med fingrarna gnuggar jag bort suddigheten, smutsen som befläckar mig. Inser att det inte spelar någon roll längre.




Fri vers av DOx
Läst 354 gånger
Publicerad 2005-09-02 10:33



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

DOx
DOx