Djupare ner föll jag
Djupare, djupare ner
handlöst
Jag stod på botten
De klev på mig
Jag höjde min näve mot deras skosulor
Och skrek något ilsket som inte hördes
Sedan omringade ensamheten mig
Lugnet och hopplösheten
Jag grät alldeles för många tårar
Några var osynliga
Plötsligt bröts det av
en upptäckt jag gjort
Någon som stått mig nära en gång
var också på botten
Hon var om möjligt längre ner än jag


Vi satt där i vårt tomma skyttegravsdike
och stirrade förvånat på varandra
Jag såg och insåg att hon var djupare
men inte alls lika förtvivlad, inte alls som jag
Hon ryckte på axlarna och tände en ny cigg
där hon satt skräddare i sin grop
medan jag höll för munnen för att hindra
tusenfrågor från att ramla ut
I mitt huvud formades en självklar tanke,
Ett konstaterande; ”Hon har varit här förut.”
Hennes likgitlighet fick mig att syna mig själv
ovanifrån och inifrån
Fick mig att tvivla på att mina stenar
var sådär tunga, sådär hårda
Jag lyfte blicken och tittade
för första gången på mycket länge
på de människor som jag hade litat på,
som hade litat på mig,
som hade tyckt om mig

(trodde jag)


Och jag såg hur de log och andades
och klarade rusningstrafiken galant,
grät lite grann över tungt bagage
men sprang vidare
Och jag insåg att jag är en av dem,
att vi faktiskt är två av dem
och kan vara där igen
om vi bara orkar lite till
Jag tog hennes hand
den utan cigg
Hon följde motvilligt med
Jag vinglade fram genom skyttegraven
i läckande skor,
höll hennes hand och tänkte
”vi kan göra det här. Tillsammans, ja!”
Jag tänkte hårt, för oss båda
Och tillslut en stege
Lite trasig men lutad åt rätt håll
Det tog timmar, kanske dagar, kanske år,
men till slut stack jag upp näsan över kanten


Pang!


En kula träffade mig i huvudet
Det sved, men jag skulle bannemig inte ge upp!
Inte igen!
Vi klättrade över kanten med en sista ansträngning
Senare, någon evighet senare,
gick vi hand i hand genom ett ingenmansland
När jag fick en spark, stöttade hon mig
och när hon sprängdes i bitar,
gav jag henne plåster och ord
Vi byggde upp allt från början
också varandra
också
Vi visste att hur svart, hur svårt det än var,
fanns det ljusa där under ytan
och hur många gånger vi än gick ner,
skulle det alltid finnas en,
åtminstone en stege som ledde uppåt

Vi grät och vi dog
Ramlade omkull
Men jag hade kvar livet i en tändare
och den har jag gömt under sängen