Jag är med i hemvärnet. Det är kul.
Vi får springa runt i gröna kläder och äta ute.
Ja, vi äter ute. Ur papptallrikar skopar vi i oss ärtsoppa.
Ärtsoppa som några gamla tanter lagat. Inte för att den
gått sönder utan för att soppan behöver anrättas.
Det kan inte vi. Det får några gamla tanter göra.

Ibland får vi skjuta. Med gevär.
Ibland har vi långt till våra mål. Inte till mellanmålen. Till
pappgubbarna som vi ska träffa. Inte på tu man hand utan
med kulor som vi skjuter med våra gevär. Dem träffar vi
ibland. Med kulor alltså. Pappgubbarna.
Det tycker jag är kul. Att skjuta, menar jag.

När vi skjuter ibland, så är våra mål jättelångt borta.
Så långt borta att vi knappt kan se dem. Det gör inget.
Jag tycker om att skjuta ändå. Ibland träffar jag. Ibland
träffar någon annan.

En gång när vi var ute och åt och sköt, så var det mörkt.
Då var det jättesvårt att se våra mål. Jag såg i varje fall inte mitt. Det gjorde nog inte någon annan heller.
Då sköt någon upp en lysfackla. Då såg vi våra mål. Men bara då. Sedan sköt vi.

Först såg vi inte var vi träffade. Sedan sköt vi med spårljus.
Då såg jag var jag träffade. Den kvällen fick jag veta att även kulor utan spårljus träffar mål. Idag har jag tre barn.