Jag minns första gången
du tog mig dit gravstenar går för att dö
Det hade inte regnat på så länge
Gräset bröts gult under oss

Du sade något
Om hur det var ditt enda hem
När huset blev för litet
Du berättade om dikterna
om sångerna din unga röst sjöng för svalorna

Jag gick dit två gånger till
Fast bara på natten när du sov
Smekte de trädstammar som skyddat dig
När det bara var solen och du

Nu har jag bara ditt ansikte
På en skiss tio år gammal
Jag tror inte jag hittar dit längre
Men jag gillar att tänka mig
Att det är just där du sitter nu
Skrivandes dina dikter
På stora ekblad