det här med att jag är sjukligt blyg får mig att
vilja.
vilja att att någon ska hitta
alla de skisser som ramlat ner mellan patientsängarna. hej hösten jag tycker om allting hos de som
tar omvägar i biblioteket och försöker se ut som om de är
intresserade av ljudkassetter av vem bryr sig om vem det är, som om de letar
när de egentligen bara vill få se det där fjärilsröda håret och den där tunna vita tröjan som råkar passa väldigt bra på den där personen där borta.
i en utandning egentligen helst vilja komma under den och liksom inte rå för att man hamnar på första parkett till hjärtslagen

det finns något..

lås alla dörrar, en kram har flytt. låt inte någon gå
ut ur lokalen förrän den kramen har hittat kroppen som den vita tröjan vilar över.
strunta i hur mycket sjukblyghetssnubblet skriker att hon inte vill,
äsch.
smek henne stilla men hastigt i nacken så sjunker hon ihop till
sin längtan och gör poesipiaff i bröstkorgen när
kramen som flög ur hennes händer hur hårt hon än försökte hålla fast den
hittar det röda håret, den vita tröjan och värmen
från huden under
och ger hennes oidentifierade saknad ett tryggt knä hos någon som
silar ljus ner på henne mellan fingrarna, hon viskar utan att märka det någonting som låter som;

- hihi.
vet du? himlen
skottar förgäves mörker mot din bröstkorg. september ligger där och vaktar som en vuxen i en lekpark. & det är bara du och jag, bara du och jag som gungar. vi gungar mycket högre än vi får och vi rasar som
kristaller över golvet som de aldrig vågat
göra kullerbyttor på.

vi rasar, swosch över förtryckarnas nästippar, baby.
atjoo prosit.