Egentligen var det inget märkvärdigt med den där dagen, ändå minns jag den som vore det igår. Vi hade som vanligt gått till vårt favoritcafé uppe på berget i hjärtat av staden och jag beställde nybakta scones med smör, ost och marmelad samt en stor kanna tea. Du valde detsamma men tog kaffe i stället. Och fastän jag vet att du tycker lika illa om tea som jag gör om kaffe kunde jag inte låta bli att påpeka att scones ska avnjutas med tea. Du rynkade bara på näsan och räckte ut tungan. Jag log.
  Vi intog vårt favoritbord en trappa upp. Vi hade aldrig sett caféet så tomt på människor men det var bra för det innebar att vi skulle få vara ifred. Jackorna hängde vi på stolsryggarna, sedan tog vi varsin smörgås. Varsamt skar jag upp brödet. Smöret smälte i samma sekund jag bredde det. Det blev en skiva ost och en stor klick blåbärsmarmelad till ena halvan, jorgubbsmarmelad till den andra. Och så en stor kopp rykande tea förstås. Du sörplade kaffe.
  Diset hängde tungt över staden vilket gjorde dagen dunkel. Då och då såg vi en människa passera på gatan nedanför men inte en enda styrde sina steg mot oss. Emellanåt möttes våra blickar men vi förblev tysta. Du såg lika busig ut som vanligt med morgonfrisyr och den stickade tröja du alltid bär. Själv såg jag nog inte mycket bättre ut, osminkad som jag var, men ingen av oss brydde sig. Vi hade det precis så som vi ville: bara vi två, scones, tea och kaffe.
  Vi satt där närmre ett par timmar. Du sprang ideligen och fyllde på ditt kaffe medan jag njöt av att ha teakannan inom räckhåll. Vid ett tillfälle tog dock min mjölk slut men när jag bad dig hämta mer, vid en av dina påtårsvändor, flinade du upp dig och sa att det kunde jag minsann hämta själv. Din motivering var att du som kaffedrickare var diskriminerad eftersom du inte fick en egen termos - emedan teadrickare fick så många kannor de än önskade - vilket innebar att du fick resa dig och gå några meter varje gång du ville ha påfyllnad. Det resulterade i att du förlorade fler kalorier än mig så därför kunde jag gott hämta min mjölk själv. Jag argumenterade inte emot för jag hade förlorat alldeles för många diskussioner mot dig. Så med låtsad irritation reste jag mig från stolen och klampade ner för trappan. Men jag kunde inte undgå att släppa fram leendet när jag stod med mjölkpaketet i handen. Hur gärna jag än ville vara arg på dig så gick det inte. Den effekten har du alltid haft på mig.