Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
vem är jag?


Hjälp mig, jag måste kissa och min mamma är inte här


Här är jag

hör du rösten?

Här är jag

Tyst som stiltje och milt som vårregn

Ett rop genom all längtan, alla dagar och alla nätter.
Här är jag

Så talar längtan och längtan driver en människa att söka där hennes sinnen kan söka. Den driver henne att tänka ut alla vägar. och den driver henne bortom förnuftet för att längtan bara kan stillas där inget förnuft hindrar.

Och så går hon vilse bland andra vilsna människor. Sådana som du och jag. Vi vanliga dödliga. Vi som längtat längre än våra själar minns.

Tänk om vi skulle se varandras längtan. Tänk om vi skulle bestämma oss för att vi som sitter i det här fängslade rummet som kallas våra liv skulle gå samman för att äntligen finna vägen ut.

Tänk om vi skulle gå för att befria
varandra

Så är det någon som reser sig upp, harklar sig och börjar tala.

- Vem följer mig? säger han, Jag går nu.
Och så ser han var och en av oss.
När hans blick möter min vet jag, att jag inte kan göra något annat än svara honom.
- Jag vill gå med dig.
Och så reser jag mig upp och ser att det är flera som gjort likadant. Vi tar på oss våra ytterkläder och hinner tänka, att det är mörkt ute. Mörkt och kallt.
Sedan går vi.
En lång rad människor rätt ut i mörkret.



I gryningen märker vi ljuset, det är något underligt med ljuset. Hela natten har vi gått utan att lägga märke till det, ändå har varje steg haft sitt ljus och sin självklarhet. Men i gryningen ser vi ljuset bli ett med dagen medan mörkret väntar som vore det ett moln i himlen. Utan att tänka på det följer vi mörkret under dagen och går med ljuset om natten. Ingen av oss säger något om det.
Ingen säger något om att vila heller.
Men när skymningen faller den tredje dagen stannar vi för att slå läger.

Någon gör upp eld, ytterligare någon hämtar vatten från en bäck, att snön inte längre hindrar oss är det ingen som tänker på, vi är ju här för att vi längtat så länge, att vi inte längre kan vänta på att snön ska smälta eller dagarna skulle börja räcka till. Vi är här för att vi inte längre tror att det finns en bättre tidpunkt längre fram eller någon annan stans. Vi är här för att vi tror att det är bättre att börja idag än att aldrig börja i morgon.
Så vi slår läger och finner tändved och vatten.

Och sömnen släcker hungern som naggat vår glädje.

- Jag måste ha…
säger jag när jag vaknar.

Och hungern river mina tarmar medan jag reser mig upp.
Jag måste ha min frukost

Plötsligt ser jag de vanliga frukostflingorna, kaffebryggaren, brödstyckena och juicen. Allt det där som är mitt.
Alltsammans uppdukat tillsammans med alla andras frukostar till ett gigantiskt frukostbord. Ett överflöd av bröd och kaffe. Marmelader och stekta köttbullar.
Vi äter och äter. Frossar i vårt eget och sneglar på varandras.
När vi är mer än mätta samlar vi ihop alla rester och packar in dem i de stora linnedukar de serverats på. Vi hjälps åt att knyta ihop dem som säckar och tar var sin som en ränsel på ryggen. Jag känner mig glad och nöjd. Nu vet jag att jag har det jag behöver för att överleva flera dagar.
Det som är mitt.

Under dagen, när vi gått några timmar börjar jag längta efter maten jag bär, att få smaka en liten brödbit, dricka lite av den goda druvsaften, känna doften av kaffet. Bara stanna en liten stund.
Och jag tänker, att om jag stannar och äter lite blir bördan lättare och jag nöjdare.
-Ska vi ta rast? Frågar jag och stannar utan svar.

Jag tänker ta rast. Jag bestämmer väl själv över mitt eget liv. Och det är min frukost jag bär. Mitt liv. Varför skulle jag fråga någon annan om mitt liv?
Juicen smakar förunderligt gott. Och brödstyckena.
får mig att somna
mitt i ödemarken medan alla andra går vidare.

Och jag vaknar utan hunger. Men ensam mitt i ingenting utan att minnas vad det var jag skulle söka. För nog var det väl något jag skulle söka.

Jag ser mig omkring och förstår, att jag inte bara är ensam. Jag är vilse. Här är väglöst land och jag har inte en aning om var jag är.
Solen säger mig bara att det är dag. Molnet av mörker är borta.
Här är jag och ingen vet var jag är, hinner jag tänka innan jag upptäcker att jag hör mig själv tala med någon jag inte vet att jag mött.

- Vem är du? Frågar den jag talar med
och jag måste säga, att jag känner mig lite dum.
Vem är jag? Jo, jag är… hm.
-En som är vilse. Har jobbat med ett av varje. Men vem är sitt jobb? Jag menar äh, vad är det du vill veta?
- Vem du är helt enkelt. Se här.
Och jag upptäcker att jag står framför en spegel. Eller spegel… jag vet inte, inte en vanlig med glas och ram i alla fall. Mer som en sjö eller som solen själv skulle målat något att bli reflekterad i.
Men det är något märkligt med bilden av mig där i spegeln. Jag känner inte igen mig. Fast jag ser att det är jag så känner jag inte igen mig.
-Är det där verkligen jag? frågar jag, utan att vilja veta.
-Ja det där är vad jag ser, säger den jag talar med.

Och jag förstår, att den jag ser är den jag är.

Då får jag också syn på några människor som rör sig mot mig, eller kanske bort från mig. De är tillräckligt nära för att jag ska hinna ikapp och jag ser att jag känner dem. Kanske inte vid namn men i längtan.
Nu ser jag att de allihopa vet det jag vet. Vi är alla de vi är. Och längtan ropar våra namn så att vi ska hitta varandra.

Den kvällen, när vi slår läger, börjar vi berätta våra liv. Elden värmer oss och alla våra ord kryper nära så att kärleken når oss. Jag blir mig själv i dina ögon och du blir dig själv i mina.
Och vi berättar vad vi vet att vi skulle ha blivit om livet inte…
om livet inte hade berövat oss
oss själva
De där drömmarna. Allt vi var ämnade till. Alla de där målen.
Om vi hade nått dit skulle alla sett. och vi hade blivit.
Oh, vi målar våra porträtt så som vi vill se dem, och så som vi såg dem så att alla skulle känna igen oss sådana vi såg att vi var när vi såg våra bilder- de vi skapat oss att vara.Och vi ser varandras bilder och lär oss att veta dem.
-Du är den som egentligen har en gård på landet och fyra barn. Du är den som lyckades med dina affärer. Du är hon som hade en sådan kärleksfull mamma och jag, jo jag (jag rodnar) jag är hon som kunde stanna kvar.

......

Men spegeln, den där levande spegeln föll ner över oss under natten.


Här är du, säger spegeln.
Nej, hör vi varandra säga; Nej, egentligen är jag inte den jag blivit. Egentligen är jag någon annan. Jag fick aldrig bli hårfrisörska. Jag fick inga barn. jag blev aldrig gift, min man gick bort, olyckan kom ivägen så jag blev inte den jag egentligen är..

-Men vem är du om du inte är den du ser när du ser dig själv speglad i ljus? säger den som talar
Och jag ser att jag gråter

Då händer något underligt. Någon reser sig upp och kommer till mig och ställer sig så att jag ser honom. Han har famnen full av allt jag trott jag behövt men inte fått. Allt beröm, all stöttning, all tröst och alla rätta val, de absolut bästa föräldrarna och den rätta skolan. Allt, allt som skulle gjort mig till den där jag skulle vara. Den som gud skapade mig att vara alltså. Som jag trodde gud skapade mig att vara.

-Här. Säger han.
Om du vill kan du få allt det här. Jag kan göra dig helt perfekt. Sån du skulle vara. Egentligen. Stanna bara hos mig och ge mig ditt liv så blir det som du önskar. Och så höjer han upp alla mina drömmar så att jag blir yr av lust. Just så har jag tänkt. just så har jag drömt och just så har jag skapat.
Ja.
Ja.

Då känner jag en hand på min. Det är en liten flicka som tittar på mig och frågar efter toan. Jag slår undan hennes hand och fräser att jag inte har tid. Hon får vänta.
Men hon ger sig inte.

-Jag måste kissa och min mamma är inte här och du måste hjälpa mig.

Jag avskyr att behöva säga det, men jag säger att jag inte kan. Att jag har viktigare saker för mig, att jag håller på att bli mig själv äntligen och då har jag inte tid att hjälpa ungar på toa.

-Är det där du? frågar hon då och pekar på en av mina drömmar.

- Ja, svarar jag.
Och i samma ögonblick vet jag.
Jag måste lämna det jag älskar att tro att jag är
Jag måste lämna det jag önskar, det jag önskat och det jag trodde var det enda jag ville.
Det jag gjort till meningen med livet.
Min mening.
Min frukost

det jag burit

för att längtan skulle tystna


-Kom, sa jag till den lilla flickan.
Kom så går vi.



















Prosa (Novell) av korpfjäder
Läst 1129 gånger och applåderad av 20 personer
Utvald text
Publicerad 2009-02-24 08:34



Bookmark and Share


  Carola Zettergren
ENASTÅENDE!!!
2009-02-26

  Rolando Furioso
Bästa novellen jag läst på länge. Du sätter ord på det allra viktigase i livet. Vi måste bära en längtan men vi är den inte; vi måste bära våra drömmar men vi är dom inte. Så om en lten flicka behöver gå på toa så är det här och nu vi ska vara likväl som i alla andra stunder med vår längtan och våra drömmar ty det är det som gör oss till människor. Denna text bokmärkes och sparas för framtida meditationer. Tack!
2009-02-25

    Lena Nilsson
Jag följer den här vandringen, känner igen många delar av den, som om jag gått där, eller kommer att komma dit någon gång.

Välskriven text, som en ljusvandring i höstmörkret.
2009-02-25

    Bodil Sandberg VIP
En helt fantastiskt vacker berättelse..viljan att söka förändringar..ta sig ur den värld man slutit sig i..vakna och se..möjligheterna..så mycket kärlek vi har att ge så mycket kraft vi bär inom som vi förträngt men som dyker upp när vi når andra människors djupa
2009-02-25

  halmstrå
Så enkelt det verkar när du skriver.
Om man tror att människor är skapade av en gud, måste väl den guden vilja att människorna är just som vi är. Annars skulle ju gud vara en dålig hantverkare. Om det är så, borde vi helt enkelt bara leva och strunta i att försöka vara något annat än det vi är.
2009-02-25

  Ronny Berk
en rubrik om vardags vara och en text om livet , men även om stunden , nuet och vandringen tillsammans; hunger, törst och mättnad...den eviga frågan; "vem är jag" må besvaras "jag är"
2009-02-24

  Mona*
Det här är nog det bästa jag läst någon gång, om man kan yttrycka sig så, och det betyder nästan inget i jämförelse.
2009-02-24

  micke marin
vet inte hur jag ska kommentera just nu.. tyckte väldigt mycket om att läsa den i alla fall.
2009-02-24

  Sandvargen
kan inte säga annat än - WOW, vilken text, djupet bakom orden tar tag i en, tack för att du delade med dig av dem
2009-02-24

    Calin
Frågan du ställer i ingressen får sitt svar i texten. Du är och förblir ett varmt hjärta med stora tankar som jag beundrar mycket.
2009-02-24
  > Nästa text
< Föregående

korpfjäder
korpfjäder