Jag ska leva åt dig.

Jag dansar ibland
över ekparketten
i ditt övergivna hus.
Skotthålen i väggen
som vätter mot norr,
stirrar likt ögon
på mina fjäderlätta steg.

Din siluett kan anas ibland,
i skymningen,
nära dörröppningen.

Tids nog är det morgon.

Fri vers av Maria Natasja
Läst 538 gånger och applåderad av 22 personer
Publicerad 2009-02-25 21:47

Skriv ut
Spara som PDF

Aisha ...underbar.....! 2009-03-03

Alfie M Ryser. 2009-03-01

Rockalex Jag ser det tunga mörkret och gryningen som rullar in 2009-03-01

Quasimodo En känsla mellan dröm och verklighet som snuddar vid varandra känns det som !? 2009-02-28

micke marin ho ho en lite spökvals tror jag bestämt! 2009-02-27

Carola Zettergren Jepp..stämningsfullt och ursnyggt! 2009-02-25

absintum Vemodigt vackert! 2009-02-25

Fredric Andas härligt drama... vackert! 2009-02-25

Lili Samuelsson vansinnigt lysande i hela konkarongen, bara sådär,mm 2009-02-25

Larz Gustafsson Det gäller att ta vara på tillfällena. 2009-02-25

SeXara Så vackert skrivet om förgången tid... anas vemod och sorg också. 2009-02-25