Bomben har slitit upp halva torget, och det förr så ståtliga stadshuset ligger nu i ruiner.
Fontänens vatten har färgats rött av blod från många oskyldiga, och fram genom kullerstenen och den krossade marmorn rinner det nu.
Ambulansernas tjut är öronbedövande, och skriker ikapp med de få som undkommit.
Till de som är döda önskas liv, och de levande önskar död.
De skadade bärs på bårar, fram och tillbaka till ambulanser, under den blå himlen.
Solen skiner och dess ljus speglas i hundra och hundra ögon.
Ögon av sorg. Ögon av gråt. Ögon av död.

Den första duvan landar på kullerstenen efter tumultet, men lyfter igen då den känner det klibbiga vattnet under fötterna och förnimmer den svaga lukten av järn.
Den svävar tyst över der lamslagna området och får snart sällskap av en till. En tredje duva, sätter sig på resterna av den glasskiosk, där just du tjugo minuter tidigare köpt en päronsplit.

Den rosa, putsade, gallerian med ornamentik i guld och mörkrött, blickar med sina blåtonade fönsterrutor ut mot en vy den aldrig tidigare skådat.,
Rulltrapporna har stannat, och snurran med solglasögon från souvenirståndet, rullar fortfarande utför det svagt lutande torget. Den stannar, vickar till, och blir liggande sedan död.
Den vita flaggstången som förr prydde torgets mitt ligger nu lutad mot souvenirståndets tak, och den gröna stadsflaggan vajar sakta i vinden.

En av duvorna landar på marken igen, pickar lite lätt på en glasstrut. Ägaren till struten ligger i fontänen med ansiktet nedåt. Du hinner läsa ”Skratta inte, jag är turist!” på hennes rosa souvenirtröja innan två ambulansmän fångar upp henne på en bår och bär iväg med henne. När något, misstänkt likt en fot, ramlar av strax under den omkullfallna flaggstången, bryr sig männen inte om att vända. Det finns inte tid.

En kvinna i roströd kavaj rättar till sin blonda lugg, och ger kameramannen en blick du inte kan tyda.
”In!” säger han, och kvinnan börjar tala på utrikiska.
Hennes mun är ett smalt streck som ibland försöker le, men ögonen säger mer än så.
Blicken flackar. Först åt höger. Åt vänster. Sen in i kameran igen.
Ögonen talar om år av erfarenhet. De speglar solljuset. Ljuset speglas i två ögon av hjälplöshet. Oförmåga att göra något. Något mer, än berätta för världen.

En man skriker högt. Skaftet av en kniv sticker ut ur hans bröstkorg. En av de levande har fått sin önskan uppfylld.

Solen skiner, duvorna kurrar, den rosa gallerians fasad lyser, och molnen som sakta svävar fram på himmelen bildar figurer. En bil, en flodhäst…

”Tillbaka till studion” säger kvinnan i kavajen på sitt språk.

Tusen och tusen ögon, världen över. Ögon av skräck. Ögon av död. Ögon av hjälplöshet.

Dina ögon. Av oförmåga att göra något.