Muffinsen smakade som självaste himmelen i början, innan jag tog den där sista biten. Jag vet inte hur det gick till men munnen kändes med ens sliskig och fruktansvärt fet, det var också mäktigt att få en glukoskoncentration så hög att den var nära att spränga min pulsreglerare som jag alltid bar om handleden. Den är av märket "I won't let them fucka med min själ". Jag började må dåligt men låtsades som om ingenting, försökte skölja rent munnen frenetiskt genom att ändra till nya och mer inspirerande samtalsämnen och samtidigt inducera ökad salivering genom bara tankekraften. Vid åsynen av min föreställda isterhink, började bägaren sakteliga rinna över. Jag var beredd att spy ner det glänsande, rena bordet. För det kändes som att jag stoppade i mig ditt söta ansikte när jag åt min sista muffinsbit; glaserat med idomin, samt lite glittrig silverögonskugga och jordgubbsås som dekoration överst. Du sörplade din milkshake, glad och helt uppe i din blå fjortishimmel. Jag såg ett gäng killar gå förbi oss ur ögonvrån och du tittade på dem som om du kände igen dem, men bara litegrann. Det hamnade lite milkshake runt din läpp, precis utanför dina idominkletade läppar och som nu rann vidare till ditt tintade och bronzade ansikte...

Kanske var det jag som kände mig pressad, genom dig. Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag älskar dig precis som min egen lillasyster och kunde nu inte hjälpa att mina reaktioner verkade färdas genom mina snirkliga tarmar och ville allt längre och längre upp till ytan. Kanske önskade jag bara att någon hade tagit min hand och sagt allt det jag ville och behövde höra, att jag dög som jag var och mer därtill, redan när jag var i din ålder. Det blir aldrig detsamma, aldrig, nu i efterhand tänkte jag för mig själv. Jag ville så gärna ge dig sminktips och köpa massor av prylar till dig, men inte just nu, kände mig så totalt oförberedd och tvivlade på min egen förmåga att verkligen kunna hålla masken inför dig så som sig bör. Folk blixtrade förbi och på min näthinna registrerades canadagoosejackor och chica svarta ullkavajer, extra långa toppar med satinlyster som föll snyggt över rumpan, baggy jeans, snedluggar och extra fylliga divalockar, Louis Vuitton bagar och Burberry handväskor, pumps i alla färger, snygga stilettklackar och allt annat som hanns med av min sjuka hjärna under minuten jag blickade ut. Blev så trött, som om jag vore självaste streckkodsläsaren i en kassapparat under en hysteriskt plågsam rea. Plötsligt fastnade mina ögon vid en ensam liten tjej med mascara rinnande nedför kinderna och som stod helt stilla bland de många och stressade människorna. Hon stod lite dold bakom den vackra fontänen som fanns i mitten av köpcentret, verkade ha gråten i halsgropen. Kanske var det bara en synvilla, jag var inte så säker längre, då hon verkade ha försvunnit utan spår och jag var väl medveten om min tendens till hallucinationer i stunder som dessa...

Det var så mycket folk överallt men de rörde sig som i en klump, än hit och än dit precis som innehållet i min magsäck som närmade sig den övre magmunnen och jag kände att jag inte kunde hålla för trycket så länge till. Jag ville bort. Ta dig härifrån. Med mig, till en annan plats. Jag visste mycket väl att du inte var gammal nog att förstå allt det här. Jag vill så gärna äta muffins med dig och ge dig så många muffins du ville i hela världen, varhelst och när du så önskade i framtiden. Du ska veta att du får äta muffins med precis hur mycket socker och fett du vill när du är med mig. Du är som min egen lillasyster, min lilla trolldocka och jag älskar dig. Kommer ihåg din första skoldag då du hade på dig din rosa ryggsäck med Askungenmotiv där bak och som syntes när du hoppade jämfota ute på gården där jag stod och tittade ned från balkongen. Hur du älskade att sjunga dina små söta visor och visa alla tricks du hade lärt på förskolan. Jag är ju inte din mamma utan mer som din kompis och du kommer alltid alltid att kunna ringa mig och käka muffins med mig eller snacka om hur sjuka saker som helst över något annat ätbart. Du vet ju att jag inte har någon begränsning när det gäller vad eller när du kan prata med mig bejbisen.

Fast nu sa jag ändå att tiden hade passerat lite för snabbt denna gång söt och att jag hade lite bråttom, att vi får ses snart igen bejbi. Puzzisar på dig. Lovade att ge dig mina gamla Frida-tidningar och allt annat du ville ha så klart. Jag hjälper dig gärna med läxorna ifall det skulle behövas också, fast vi båda visste att det inte hade behövts på flera år nu. Och vi ses snart igen gumman, även om svunna tidsåldrar hinner begravas innan dess och Sailor Moons minikjol kanske blir det enda som klistrar sig fast i ditt minne av all den barndomsmagin som fanns då du satt i vardagsrummet tillsammans med mig och vi åt chokladmuffins och drack vaniljmjölk eller när jag blandade hallonsaft med mineralvatten och hällde upp åt dig och du trodde det var rödvin och insisterade på att det gjorde dig alldeles vimsig och yr och skrattade som en liten ängel hela tiden... Ska springa nu, har jättebråttom. Kraaam bejbiiiii, och ännu en stor bamsekraaaamm. Puzzzar på dig bejbilammet.

Rusar till närmaste toan och spyr upp våra muffins och den vidriga stanken av socker och fett ligger i varma fuktiga ångor i det lilla metallbåset. Jag mår illa inombords av alla muffinsen, skulle kunna framkalla kramper som leder mig till döden men jag lugnar ner mig istället och föreställer mig att jag sitter...sitter under under en stor och fridfull ek skyddad från världen tillsammans med Nalle Puh och Christopher Robin och nynnar på min lilla ponny, min kära lilla häst...plötsligt, plötsligt slås jag ned våldsamt igen av ännu en tryckvåg som väller upp över bröstet och dränks i spyor med jordgubbssmak och ljusa hav av idomin och skakningar och rädsla och jag vet att en helt ny form av ångest har fötts idag. Den tar mig helt brutalt tillbaks till verkligheten och jag blir med ens klaustrofobisk där jag befinner mig nu, det är kallt och jag saknar dig. Kanske är du kvar där ute ännu och dricker färdigt din milkshake, jag kanske ska gå tillbaka och titta efter.

Vill bara skydda dig, vad du kanske kan komma att utsättas för. Men jag är ju inte din mor, inte ens din storasyster. Och jag sägs ju vara ett barn själv av vissa ännu och de nyper mig ännu i kinden och undrar hur gammal jag är eller om jag gillar jordgubbsaft, igår var jag ju bara lilla barnet säger dem. Jag kommer aldrig berätta för dig om mina sinnesjuka tankar, om hur jag tveklöst skulle slå folk blodiga eller injicera kalium i dem och skratta åt deras sista spasmer om de så ens rörde vid dig utan att du samtyckte på något sätt eller om de på något sätt skulle komma att såra dig verbalt eller fysiskt eller på ett tredje ännu för mig okänt vis. Du har inte indikerat att du är jätteledsen även om du är lite lite ledsen ibland... alltså inte uppvisat tydliga depressionstendenser än i alla fall, så jag har inga tankar om att omhänderta dig eller påbörja mitt stärkningsprogram av dig på det sättet. Du kommer aldrig få reda på mina tankar bejbi, men jag kommer alltid alltid att stötta dig och låta dig utvecklas som du själv vill. Jag vill inte guida dig heller egentligen för var man är sin bästa guide i livet. Utan bara vara nätet som fångar upp dig om du råkar falla rakt ned genom skyn en dag och och kanske riskerar att krossa din nacke på den kalla asfalten under. Det är min enda uppgift, och om du frågar om olika saker ska jag försöka att inte säga hela min åsikt eller försöka påverka dig i en viss riktning eller forma dig som vi formade chokladbollar till lördagsgodis innan vi satte på bolibompa en gång i tiden. Du kommer alltid att få vara den du är, om inte de förstör dig innan dess då vill säga...

Torkar mig ren och sköljer munnen med kallt vatten som taget från det frusna helvetet. Baddar ansiktet ordentligt för kallt fräshar ju upp och sminkar mig pigg och glad igen. Parfymerar bort ångestens stank. Kollar i spegeln så allt är lugnt. Big shining white, say what oh oh say whaaat, jooooo s-m-i-l-e. Gör mig redo att bete mig som normalt folk skulle göra i situationer som dessa. Tar ett djupt andetag och pustar ut, det var inte så farligt trots allt. Bara lite emotions i rullning that's all. Tittar på min klocka igen och klockan har redan hunnit visa "you are so fucked up til this day did you know that"...