Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
kanske ändå måste säga att den här texten är några år gammal, det är så sorgligt att läsa den nu, se hur jag famlade, sökte, irrade, försökte ... Och så är det hoppfullt att läsa den, se att livet kan förvandlas, att "under" kan ske...


Jag är en 52-årig man



Jag är en man. Jag är en vilsen man. Jag har levt i 52 år. Jag är en gift man. Jag är en själavårdare. Jag arbetar varje dag med människor. Jag arbetar varje dag med Gud. Jag arbetar varje dag med mig själv. Det är ett hårt arbete. Jag vilar aldrig. I alla fall inte min själ. Min själ är orolig i mig. Jag är en pappa. Jag är en bra pappa. Men en dålig man. En dålig äkta man. Man kan inte lita på mig. Åtminstone kan inte min fru det. Inte jag heller. Jo förresten, jag kan lita på att jag varje dag, varje ögonblick söker bekräftelse. Det kan jag lita på. Och jag kan lita på att jag alltid söker efter tröst. Mycket tröst behöver jag. Det gråter alltid inne i mig. Det är ständigt ett tillflöde av tårar.

Jag har aldrig skapat något verkligt. Ingenting man kan hålla i eller stryka handen över. Jag har aldrig ansträngt mig. Jag har inte arbetat min kropp trött. Jag har aldrig gått ner i vikt. Jo, när jag var sjuk, när jag opererade mitt hjärta, då försvann det sex kilo på en vecka. Då var jag 48 år gammal och var nära att dö.

Jag är en man som är pastor till yrket. En tillräckligt snygg 52-årig pastor i kavaj och något sånär snygga byxor. En sån som säkert många tycker är trevlig och god. Åtminstone tillräckligt god. Jag vet att det finns kvinnor som tycker jag är snygg. Det finns de som sagt det. Min fru sa det också en gång i tiden. Och jag vill vara snygg.

Men, I am a man with constant sorrow. Det är en låt från filmen Oh brother, where art thou.

Till mina bedrifter hör att jag har haft sex med andra kvinnor. Men det kan jag ju aldrig säga till någon, eftersom jag inte har några vänner. Inte såna vänner. Och eftersom jag är en god gift man och far, ett ordnat liv med själavård som yrke och en religiös tro så kan jag ju inte visa mig för andra. Jag måste gömma mig. Jag undrar hur mycket det syns vem jag är. Vad jag är.

Jag satt förra veckan hos en man när han dog. Han ville att jag skulle vara hos honom. Han kände trygghet hos mig. Han väntade till och med att dö tills jag kom. Jag satt hos honom och höll honom i handen. Hans fru och en son var där också. Men det var min hand han ville hålla. Vi hade träffats några gånger under hans sista dagar. Han hade mycket ångest när jag kom in i rummet, han var rädd. Hans själ var rädd. Hans ögon var rädda. Jag strök honom över håret. –Ska du dö nu, frågade jag. Han såg på mig och hans ögon sade ja. Du har de dina här vid din sida, sade jag. Han såg på dem. Sedan såg han på mig igen och hans ögon blev mindre och mindre rädda. Jag tog hans hand och bad fader vår som är i himmelen. Han andades mindre hårt nu. Helgat varde ditt namn. Han såg på mig fortfarande. Jag släppte inte hans blick. Ske din vilja. Jag kände ett stort allvar, en stor helighet. Tillkomme ditt rike. Jag bad i fel ordning. Förlåt oss våra skulder såsom vi, jag såg i hans ansikte, i hans ögon, han släppte blicken, vände den inåt, andades väldigt sakta, hans hand blev mjukare, såsom vi också förlåta dem oss skyldiga äro. Amen sade jag sedan. Han lämnade oss, hans fru smekte hans kind, - Sune, sade hon, hans ansikte vändes till henne samtidigt som han drog in ytterligare ett andetag, det sista. Vi satt där tysta. Sonen reste sig. Jag släppte förbi honom till hans far. - Pappa! sade han. Höll om honom. Pappan hade munnen öppen. Sonen försökte stänga den. Jag såg frun. Hon såg på mig. Mina ögon tog emot henne.

Jag är en man som man kan lita på. Jag hjälper människor att dö i frid. Jag tar emot människor som dör. Jag kan sitta där och ta emot. Även den som sitter bredvid.

När jag gick till mitt arbete idag låg det en broschyr på marken, någon slags reklam med fint tryck. Jag tar nästan alltid upp det som ligger på marken. Är det skräp kastar jag det i närmsta soptunna. Är det något värdefullt tar jag hand om det. Undrar varför de flesta människor låter allting bara ligga? På sjukhuset, där jag jobbar, händer det ganska ofta att något hamnat på golvet. Människorna ser det och går runt det. Jag tar upp det och kastar det i sopkorgen. Det är ju så enkelt.

Idag var det en reklambroschyr för underkläder för kvinnor. Den var i A5-format och blankt fint papper. Det var en så vacker kvinna med fina, rena underkläder. Det var så vackert. Jag stoppade den innanför jackan. Man kan ju inte visa att man tar upp en sådan sak och sedan ser på den. Det måste jag göra när jag blivit ensam. Så jag tar fram den först när jag är på mitt rum. Det är så vackert. En ren och mjuk kvinna i underkläder. Jag njuter av hennes skönhet. Det finns ingen jag kan visa denna broschyr för. Jag kan bara se på den ensam och tycka att det är vackert med en kvinna i underkläder. Det är det vackraste man kan se. Jag skulle vilja sätta upp den på min anslagstavla, för den ger mig kraft. Men den tar väl också kraft, förstår, för det är ju förbjudet att se en sådan bild.

Jag ser bra. Jag tror jag ser människor bra. Egentligen ser jag nog för bra. Och för mycket. Jag tror jag älskar människor. Jag vill i alla fall älska människor. Jag vill älska min fru. Men det är svårt. Jag tror det beror på att hon ser mig för mycket. Samtidigt som hon missuppfattar det hon ser. Jag känner att hon missuppfattar det hon ser. Det är lite störande när jag skriver och när jag nu läser det jag skriver, att jag börjar de flesta meningar med ”Jag”. I alla fall vill jag älska min fru. Och att hon ser mig med kärlek. Men eftersom hon sett så mycket av mig och det får mig att må dåligt måste det bero på att jag gjort henne illa och att hon gjort mig illa. Vi har varit så nakna inför varandra att vi skadat varandra. Därför försöker jag numera alltid ta på min själ något slags skyddskläder. Och då blir jag svår att nå för henne.

Jag vill älska människor. En del är så lätt att älska. I går såg jag en kvinna som är så otroligt vacker, så henne älskar jag för hennes skönhets skull. Hon är vacker när hon ser mig. Hon blir glad av att se mig. Hennes ögon och hennes ansikte berättar. Jag skulle vilja säga till henne hur vacker hon är. Troligen är hon inte vackrare än någon annan, egentligen. Men för mig är hon det. Jag vet inte ens vad hon heter. Jag har glömt det. Hennes son gick i samma klass som min. Men hennes ansikte och hennes ögon stannar kvar i mig och jag vill säga till henne att hon är en vacker människa. Ska jag göra det? Finns det några goda skäl att säga det? Blir hon glad och stärkt av det? Eller blir något förstört då?

Så var jag på lunch idag. Och vem var där om inte Cathrine. Hon är så himla snygg. Hon också. Och idag hade hon civila kläder. Hennes leende, ögon, bröst och stjärt och hur hon går och hur hon skrattar, allt det där ser jag och blir upprymd. Så jag var tvungen att ta en extra sväng dit för att fråga henne hur vi ska göra med nästa grupp vi ska påbörja. Vi har ett projekt tillsammans i sjukvården. Hon är ansvarig från hennes arbetsplats och jag från min. Jag går ju till henne vid lunchbordet bara för att få möta hennes leende mun. Hon hade förresten ett litet munsår på sin överläpp, det såg besvärligt ut. Hon ger mig kraft. Det gör hon.

Jag är en liten pojke som aldrig blir vuxen. Jag längtar efter det mjuka bröstet och mammas trygga ögon, där jag kan vila. Jag hade aldrig sådana ögon att vila i. Bröstet fick jag. Men inte ögonen. Tänk alla år jag aldrig vågade vila i någons ögon. Och naken vågade jag inte vara. Ingen fick vara naken. Jag var en liten pojke som grät. Jag är en liten pojke som gråter och söker tröst. Någon som tar emot mig och ger min själ vila.

Ensam gick jag i skogarna och pratade med de stora granarna och de små. Jag tyckte så mycket om de små, de var så vackert ljusgröna, den gröna tryggheten. Tallarna gav mig inte alls samma ro. Inte heller björkarna. De klädde ju av sig varje höst, de tappade sin glans och blev ynkliga. De påminde väl min själ. Men granarna! O vad jag beundrade dem. En sådan skulle jag vilja vara. Det fanns en gran i kanten på en hage som alltid tog emot mig. Sätt dig här en stund, sade den när den kände min sorgsenhet. Jag ser dig, sade den. Helst ville jag vara borta så länge att mamma saknade mig, att hon skulle bli orolig och längta efter mig. Jag kommer inte ihåg att det hände. När jag återvände kom jag alltid hem för tidigt. Jag orkade inte vänta ut mammas saknad. Stackars mamma. Nu kan jag tycka synd om henne. Undrar vad hon bar på i sina tankar. Undrar hur hon såg på mig och mina syskon. ”Hela och rena.” Men hennes själ såg jag aldrig. Kände jag aldrig. Jag hörde inte ihop med henne. Och pappa. Var är han? Kanske hos hästarna. Han är snäll. Jag får sitta i hans knä när vi hör på radio. Ibland sitter jag och min lillebror samtidigt i knät. En på varje ben. Jag är fyra och han är två. Det är synd om min lillebror. Han har brutit både armar och ben flera gånger. Han har gipsade armar. Därför tycker nog mamma bättre om honom. Han gråter inte heller. Fast han har så ont. Men jag gråter. Jag har inte ont. Men jag är ledsen ändå. Jag vet inte varför.

Jag ser ögon som blir glada när jag kommer. Sådana ögon söker jag. Jag har börjat våga stanna kvar i sådana ögon. Det har tagit över fyrtio år att våga det. Fortfarande är det farligt. Men det har hänt några få gånger i mitt liv att mina ögon har drunknat. Då har det hänt som inte får hända. Det kan jag ju inte tala om. Jag har ingen att berätta det för. När sådant händer finns inga bra försvar, för det är ingen som kan förstå det. Jag kan inte heller förklara eller försvara mig, det blir bara naivt och löjligt och icke trovärdigt. Så det blir bara förlåt förlåt förlåt. Fast inte handlar det väl om förlåt? Jag tror inte det. Vad ska förlåtas? Att jag drunknade? Att jag fick känna hur det är att flyga som en fågel? Eller simma lyckligt i ljummet grönt vatten som en fisk. Omsluten av varma ögon.

Jag var tio år när Ingrids bruna söta ögon såg mig. Vi satt till och med med skolbänkarna ihop. Vi hjälpte varandra att räkna och skriva och förhöra varandra om Danmarks vattendrag. Vad roligt det var med geografi den terminen! Det var de första ögon jag fanns i. Hennes ögon har jag med mig ännu. Det var de enda ögonen under alla barnaår. Jag kommer inte ihåg hur mina föräldrars ögon såg ut. Vet inte färgen. Men Ingrids skulle jag känna igen ännu idag om vi skulle mötas. Jag tror det är svårt för min fru att hitta mina ögon. Varför skriver jag min fru och inte hennes namn?

Jag tänker mycket på ögon när jag arbetar med människor.




Prosa (Novell) av Albert
Läst 988 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2009-03-02 11:18



Bookmark and Share


  Helene Månsson
jag vet vad det vill säga att vila i någon annans ögon, att bli sedd, vet också hur det är att inte vara det och vet vad jag väljer.
Med vilken nakenhet du berättar detta, jag läser och förundras.
2010-03-28

  Kristina Wallbing
Detta är det nog bland det bästa jag läst här på poeter...
din personliga röst och berättarstil. Men framför allt din ärlighet, nakenheten i orden. Så här var det, är det, för dig. Utan sentimentalitet. Många känner igen sig. Jag också. Men du skriver ju om att vara människa - så det är klart man känner igen sig - åtminstonde om man har modet att känna.
Du är en modig människa. Du vågar vara sårbar, vågar gå genom livet vapenlös. Men klädd i en längtan utan slut och botten. "Min själ är orolig - tills den finner ro i dig" - i någon annans goda blick. Jag samlar på Kristusikoner... som påminner mig om den kärleksfulla blicken...
Men vi är ju seende människor som lever av andras seende. Bekräftelsehungern som vi aldrig blir helt fria från, tror jag. Även om undret sker och vi blir sedda så kan hungern aldrig stillas helt. Så är det för mig iaf.
Tack för din fina text. Att du skriver här. Att du finns där du är.
2009-07-13

  MonaLisa
Det är en ganska lång text, ändå är det andra gången som jag läser den. jag blir helt tagen, fångad av det du skriver. Många saker känner jag så väl igen mej själv i. Det har jag sagt förr. Detdär med ögonen, det känns som om jag verkligen förstår! mina föräldrar hade väldigt lite tid för mej. Det har nog skapat min kärlekstörst.
Vackert, hur du skriver om herrens bön, och döden. Jag blir fångad i orden, njuter av hur du skriver, och känner en sorts stolthet, tycker att du tacklar det så vansinnigt bra!
Önskar dej allt gott, min käre vän!
Carina
2009-05-20

  Lia-Lej
Tänk så fantastiskt viktigt det är att bli sedd, att få finnas i någons ögon som du så fint uttrycker det!! Kanske det allra viktigaste när allt kommer omkring...
Solvarma storstenar var mina vänner i barndomslandet och sedd var jag nog mitt i allt annat elände.

Tycker om att läsa det du skriver, hör din röst och känner din ärlighet i bokstäverna!!
2009-03-24

  Jorska
Sen då? Vad hände sen? Hur gick det med allt, kvinnan som stärker och mamman som inte såg. Den gråtande lilla pojken och pappan med de stora knäna. Jag vill veta mer! Ord som berör vill man aldrig lämna ifrån sig. Så de här tar jag med mig.
Men jag lämnar kvar en kopia av mina favorit ord:

"Att se universum i ett sandkorn och himlen i en vild blomma, omfatta oändligheten med din hand och evigheten i en sekund."
William Blake

Tack för granen Albert!
2009-03-03

  Kim VIP
Att våga vila i någon annans ögon, handlar nog lika mycket om att våga vila i sig själv!
Får en känsla av att det ligger mycket underliggande sanning i det du skrivit. Och det tar stor plats många ord!
Många som verkar starka kanske går och bär på mycket tvivel men har svårt att hitta och uttrycka den. Du klarar detta väldigt bra.
Vad du lägger i att drunka i någons ögon är ju svårt att säkert veta, men jag känner igen att JUST DÄR kan man bli så säker på VEM den andra personen är. Fast om han inte vet det själv, då har allt känslosvall varit i onödan, kan man säga.
Men alla upplevelser då? De är ju viktiga. Ja, ska väl inte bre ut med mer här så det bli en hel bibel.... Tack!
2009-03-02

  Sanningsägaren VIP
minns och gråter nu
dina vackra ord
tack
2009-03-02
  > Nästa text
< Föregående

Albert
Albert