Så

Då kommer jag hem,
på kvällen framför datorn
sitter jag ner och pratar med min kompisar via en chatt på internet

Som i trans tar jag upp mobiltelefonen och sms:ar dig.
Såklart får jag numret av min kompis.
Men jag visste inte om jag skulle våga sända det till dig.
Jag visste att det var nu eller aldrig.
Gjorde jag det inte ikväll
När skulle jag då göra det?
När skulle det då hända?
När skulle jag få veta om du känner någonting för mig...

Jag kände bara mitt finger klicka på "sänd".
Nu hade du sms:et
Nu visste du..



Och fyra veckor senare visste jag
att du inte alls brydde dig om vad jag tyckte om dig
Men du visste ju inte, du vet ju inte
Hur mycket jag avgudar dig och hur mycket jag älskar dig
Och hur mycket jag hatar alla dina tjejer som kommer och går...

Hur många sidor i min dagbok som jag har fyllt med meningslöst dravel om kärlek och smärta och ... ja, ord som bara kretsar kring dig.
Rektionen från dig på de orden kommer jag nog ALDRIG få veta
Men jag är ju inte riktigt säker på att jag vill veta det heller...

Om du fick veta alla tankar då... skulle du börja bry dig då?
Finns det hopp om NÅGONTING?
Finns det hopp om att bli vänner?

Även fast jag avslöjade mitt hjärta inför dig när du hade henne
det var fan det dummaste jag någonsin gjort...

Och jag kommer alltid att ångra mig.
Varför tog jag inte mitt eget jävla mod tillfånga och sa det till dig NU? När du är fri, och inte är bunden till någon.
Men jag vet att du tycker att jag är ett miffo och de andra är mycket bättre.
Bara för att deras liv består av smink och hur mycket deras kläder kostar.
Men det kanske inte är det du "tänder" på...
Jag vet fan inte vad jag ska göra åt det.

Ska jag göra om mig själv, ska jag byta stil, ska jag byta kompisar, ska jag ändra själ, ska jag DÖ för att du ska börja bry dig om mig? Ge mig ett tecken, ge mig en vink om vad du menar! Om du menar någonting alls...

Du beter dig som att jag inte alls berättade för dig.
Som om jag inte alls berättade för dig om vad jag tycker om dig. För jag tycker om dig så jävla mycket att jag ibland har svårt att prata.
Varför hamnar jag i trans när du ser på mig? Om du säger någonting till mig kan jag inte koncentrera mig på någonting förrän jag har skakat på huvudet och sagt till mig själv att jag är löjlig, patetisk.

För det är jag.
Du är perfekt,
du är den alla vill ha.
Jag tillhör alla.
Men jag tillhör inte din värld.

Varför ska det vara så?