Jojkslam på Harrys pub:
Varm luft, muntra människor staplade på varann, skummande ölglas och färgstarka koltar.

Några har bildat jurygrupper,
andra har anmält sig till tävlingen.
En del spontant, andra efter viss övertalning.

En ung kille med gitarr sjunger på samiska. Refrängen är jojk. Lyssnar man lite slarvigt låter det nästan som vilken poplåt som helst.

En kvinna jojkar fjällripan.

En man jojkar fjällets vindar med sin flöjt.

En kille från Kongo jejjar. Det låter nästan som jojk, men också lite som scatsong.
Jomenvisst, han är jazzmusiker, visar det sig.

En äldre man jojkar sitt barnbarn. Hon är en prinsessa.

Kören Sámi Jienat (samiska röster) får med sig publiken i två riktigt goa tradjojkar.

Sedan är det vår tur.
Vi har bara hunnit repa två gånger, kören och jag.
Känns lite nervöst.

- Det här är en jojk som jag har förälskat mej i, börjar jag. Den kommer från Norra Finland och heter Inguna-gànda...

Kvinnorna i Sámi Jienat ser plötsligt så väldigt glada ut. Dom skrattar. Mitt framför scenen står dom och trängs i sina färgglada koltar. Jag ser att en av dom viskar något till dom andra.

- Inguna-gànda, det är Inguns son, fortsätter jag. Och jag vet egentligen ingenting om vem han var. Men texten berör mej ändå väldigt starkt just nu som kvinna och mor, med egna tonårsbarn som snart försvinner ut i vuxenlivet. Och jag vet ingenting om renkalvar som springer ut mot Utsjokälven, men som mamma är jag ändå säker på att det är väldigt farligt för små kalvar.

Ännu mer munterhet bland kvinnorna i Sámi Jienat. Jag försöker titta åt ett annat håll.

Siw-Marie räknar in kör och trummor:
- Hej lole loj lole, hej lole loj lole, hej lole loj lole, hej lole loj lole...

Starten känns bra, men vad är det med kvinnorna från Sámi Jienat? Det är svårt att inte titta på dom. Fortfarande lika uppsluppet glada, och en av dom sjunger med.

Nu känner jag mej riktigt nervös. Hur ska det gå med versen. Den som är på samiska? Kan jag sjunga den rätt? Varför skrattar dom?

Plötsligt snubblar orden för mej. Jag byter till en fras jag är mera säker på, men då tappar kören bort sig. Vi har kommit till slutet av jojken och jag blir tvungen att improvisera. Lägger mig på en glidande långdragen rytm och delar upp fraserna på ett nytt sätt, så att kören ska få tid att hitta tillbaka.

Allt känns lite obehagligt småkaotiskt. Och så plötsligt är vi färdiga.

Jurygrupperna är tämligen svala i sin bedömning. En grupp ger oss bara 5 poäng av maximalt 10. Men kvinnorna i Sámi Jienat nickar uppmuntrande.

Eller är det verkligen vänligt? På skakiga ben lämnar vi scenen för nästa tävlande.

Det blir Sámi Jienat som vinner tävlingen. Överlägset.
Och det är rätt - dom var bäst.
Men jag känner mej fortfarande lite generad när jag möter deras blickar.

Så kommer en av Sámi Jienats körkvinnor fram till mej:

- Vet du att det var min bästefar du jojkade?

Det visar sig att hon är barnbarn till Inguna-gànda. Ingun var hennes mormors mor. Och det var hennes mormors bror som jojken handlar om. Det vill säga hon är alltså inte barnbarn om man räknar på svenskt sätt, bara om man räknar samiskt.

Inguns son var en mycket stilig pojke, sin mors favorit. Han hade vackra blå ögon. Och även som vuxen var han väldigt omtyckt av kvinnorna.

Kvinnan från Sámi Jienat tyckte att det var så roligt, när jag sa att jag blivit förälskad i jojken om hennes släkting. Jo, för att när han levde så blev ju också alla kvinnor förälskade i honom.

Och då förstår jag genast varför dom sett så muntra ut tidigare på kvällen.

Körkvinnan från Sámi Jienat är på väg att försvinna i pubvimlet, när jag stoppar henne för en sista fråga:

- Vad hette han?

Det enda jojken berättar är att han var Inguns son. Inte vad han hette.

- Per, svarar hon. Han hette Per.

Och nu är det jag som ler.