den ljusa lägenheten vi levde i
den var din men också min
det vet jag för jag tog ut soporna
och de var alltid våra
majdöd
jag minns
när jag hörde signalen slingrade jag mina ben runt dina
bad dig att inte gå upp
förlåt för det eller varsågod
du minns
när det ringde för andra gången
och du smet ur mitt grepp och vinglade upp för att svara
jag vinglade efter och förbi, in på toaletten för att borsta tänderna
jag hade tandkräm i munnen när du sa att din pappa dött
mintsmak jag ville bli av med
sen minns du inte
när jag tog dig till stationen
när vi köpte en musiktidning som förblev oläst
när jag klappade din panna
höll din hand påväg till sjukhuset
men i parken utanför fick du en annan blick
kom du tillbaka till mig;
lyfte jag upp dig i en kram och sa att det här är inte klokt
sen gick vi in till honom och han var ansträngt död
jag började gråta stillsamt och direkt
ville inte vara ivägen, visste inte var jag skulle titta
ville ta dig därifrån
en månad senare satt jag bakom dig på begravningen
såg din ryggtavla hoppa i den blå tröjan du aldrig mer bar
älskade dig