Cecilia är 25 år. Hon sitter framför datorn på övervåningen i sina föräldrars radhus. Här har hon aldrig bott. Hennes mamma och styvpappa sover i rummet bredvid. Hon har lagt ut en madrass på golvet som hon hittade under sin lillebrors säng. Hon fångade sin reflektion i spegeln och allt föll samman.

Cecilia gråter. Hon vet inte riktigt varför. Det har varit en trevlig kväll. Andra chansen i Melodifestivalen som mamma så gärna ville se. Mamma bjöd en annan familj på middag som de känt sedan Cecilia var liten. Ljudnivån var hög. Cecilia brukar vara den som pratar, men i sällskap av sina två bröder blir hon alltid överröstad och sitter tyst och betraktar cyniskt sina lillebrorsors raljerande.
Dottern i familjen som är på middag är ett år yngre än Cecilia och har varit tillsammans med sin kille i fyra år. Han är militär. Hon är en sådan som letat hus och planerat sitt bröllop sedan hon föddes.
Vid middagen innan Cecilia hunnit ta sin första klunk av rödvinet som hon sett fram emot sedan hon steg av tunnelbanan i den gråa förorten i de västra delarna av miljonprojektstaden, så säger dottern lite för högt för att kunna tas som en diskret viskning, att hon är gravid. I sjätte veckan. Hon ler stolt och håller handen på magen. Nämen, säger Cecilia och ler så att ansiktet går sönder.
Det är nämligen något fel på Cecilia. Ja, det sitter nog djupt rotat. Från födseln skulle man kunna tro. För Cecilia kan inte glädjas åt graviditeter, bröllopsplaner eller radhusritningar. Hur hon än försöker. Cecilia är livrädd. Och nu sitter hon på övervåningen i mammas och styvpappa Rolfs radhus i den västra förorten och gråter. Lillebror dricker öl på kvarterskrogen med sin tjej och några polare. De älskar varandra. Så som folk i allmänhet gör. Cecilia tror att hon gråter för att hon inte vet hur man gör. När man älskar alltså.

Cecilia är 25 år. Hon har haft två riktiga förhållanden. Eller, riktiga kanske är att ta i. Den förste var hon 21 år när hon träffade på tunnelbanans röda linjen på väg in mot stan. De skulle till samma ställe. Hon glömde tiden och de dansade, skrattade och pratade hela kvällen. Han var mörk och vacker och hade drömmen, flykten i sina ögon.
Cecilia hade alltid sett ner på tjejer som ältade sina förhållanden förut. Sådana där som gjorde slut och blev ihop varannan vecka och bara inte kunde släppa honom. Men med tunnelbanemannen var det som att världsbilden rubbades från dagen de sågs och allt blev annorlunda. Ljuset som föll mot asfalten, dofterna och sättet hon berörde världen. Plötsligt förstod hon den där rädslan för att vara utan någon.
Och utan hon blev. Han var en sådan man som på nyårsdagen efter Cecilias stora fest var tvungen att åka till labbet för att jobba klockan nio på morgonen och lämnade Cecilia ensam med ett hus i kaos och en hungrande hjärta.
Han var en sådan som efter ett år inte ens vågade uttala ordet "tillsammans". Hon hörde aldrig honom referera till henne som hans flickvän och han var räddast av alla i världen. Efter två år av sena, ihåliga, ensamma söndergråtna nätter var hon enbart en kärlekskrank kropp som inte orkade mer. Så efter att han inte kunnat svara på om han verkligen ville vara med henne så lämnade hon honom. Det gick bara inte. Cecilia flyttade till Prag för att plugga och de hördes inte på ett nästan ett år.
Nu när det gått snart tre år skriver han ibland när han smsar henne sent på lördagsnätterna att han alltid tänker på vad som hänt om han inte hade varit så rädd, och han undrar hur deras barn skulle ha sett ut. Cecilia undrar också.
Och hon gråter.

Den andre mannen var egentligen en rädd liten pojke som hatade allt och hela världen. Hon tyckte hon såg något som glänste till bakom den där hårda ytan och det lilla sandkornet tog hon i sin hand och behöll som hennes värdefullaste hemlighet. Han dyrkade henne till en början men hon föraktade hans sett att se på omvärlden. Den där svarta dömande blicken. Den som hon dock visste att hon själv också hade. Deras bästa stunder var när dom låg med varandra. Så hårt, grovt och sönderslitande. Som om något läktes inom honom bara då. Efteråt somnade han utmattad efter sju andetag medan hon låg på sidan och stirrade in i hans spegelväggar. För så mycket mer var det nog inte egentligen. Cecilia hade hoppats på en sandstrand där det lilla kornet hon funnit skulle höra hemma men när hon grävde djupare såg hon enbart barmark, en ensam övergiven pojke som satt framför datorn och runkade tills tårarna rann.

Cecilia gråter. Hon vet nog varför. Hon sitter framför datorn och tittar på bekantas bröllopsbilder på facebook, hon är riktigt besatt av dom.
Många har hon lurat. För att hon inte har vetat. Hon har försökt närma sig, försökt känna, försökt älska. Hon har gett det chanser. Tänkt att sånt här växer ju fram. Hon sneglar på paret inne på Konsum som ljudlöst kommunicerar med varandra mellan hyllorna, skynda skynda hem till Let's dance och hon tänker att det kanske finns en frekvens som hon inte hittat än. Forstätt lite till. Så hon fortsätter, kramar ur det allra sista. Jag saknar dig så! Jag tänker på dig! Visst känner jag saknad? Visst känner jag? Visst tänker hon, visst är det så.

"Du har lekt med mig, fan det var bara på låtsas för dig! Du har sårat mig Cecilia!"

Men det slutar alltid med hejdå. Likgitlighet. Känslan av att vilja vara själv, lämnad ifred samtidigt som det skrämmer henne mest av allt i hela världen. För hon vill ändå. I badet sjunker hon under ytan håller andan lättar från badkarsgolvet. Räknar pojkar, killar, män. Dropp dropp dropp, ner i avloppet.

Cecilia försöker. Hon ligger med en massa. Det är inte det. Hon är expert på att dejta, hon vet vilka caféer och barer som funkar, hur man håller igång ett samtal, vad man ska fråga och så och det blir ju alltid så trevligt. Cecilia är expert på träffa män, överallt det får hon alltid beröm från sina vänner för. Unga, gifta, skilda, glömda, rika, trasiga, snygga, läskiga, grymma, nyfikna, vettskrämda män.

Men hon blir alltid
ensam kvar.
Det fattas alltid något
i henne själv.

Cecilia sitter på övervåningen i sin mamma och Rolfs radhus och gråter. Gråter för att hon önskar att hon skulle vilja ha det där som man ska vilja ha. Gråter för att hon önskar att någon kunde se henne som hon själv önskade att hon kunde se henne.

Cecilia är 25 år. Mamma och Rolf snusar i rummet bredvid. Lillebror och tjejen kommer hem från krogen, fnissandes.
"Hade ni kul nere på Haket, så kul man kan ha alltså?"
"Klaga inte syrran, det blir så kul som man gör sig!"

Klockan är snart halv ett och Cecilia borde lägga sig ner på den slitna madrassen på golvet och inte tänka så mycket, som mamma alltid säger. Hon ska jobba tidigt imorgon och hon orkar inte stoppa in täcket i lakanet. Hon borde verkligen sova nu. Men först ska hon bara skriva av sig.

Cecilia gråter inte mer.