Hon bar sitt liv i en sliten ICA-kasse, släpade det efter sig som något nödvändigt ont. Det var andra som packat och lagt i en massa som hon aldrig frågat efter.

Hon hade aldrig varit särskilt varsam med sig själv, saker och ting hade kommit i hennes väg och hennes uppgift hade varit att göra det bästa möjliga av situationen. Det förväntades av henne... tyckte hon.

Orättvist. Ordet hade många gånger legat i henne och skvalpat runt, stött emot och irriterat. Till slut hade hon liksom resignerat och konstaterat att livet var... just det, orättvist.

Detta var ju hennes liv. Visst förväntades det att hon skulle bära det med huvudet högt. Kanske till och med med ett leende på läpparna. Hon hade försökt, men krokben lades och när hon till sist tagit sig upp hade ännu något lagts ner i hennes liv som hon inte velat ha där.

Så nu bar hon sitt liv i en trasig påse av plast. Släpade det efter sig och strävade framåt ett steg i taget. Steg för steg för stegens skull och för rörelsen. Greppet behöll hon om livet mest bara för detta faktum att det nu en gång var hennes.

Att det hela tiden spilldes ut lite i hennes spår, att det läckte liv ur trasig påse, förstod hon kanske men hon kunde inte bry sig mindre. Kanske var det till och med så att bördan blev en aning lättare...

Allt för upptagen med att kämpa, att ta sig vidare, kom hon sig aldrig för att paketera om sitt liv i något mer hållbart, i ett något mer värdigt emballage. Allt för upptagen med att inte känna efter, att inte se sig om, såg hon det aldrig. Hon såg inte att det grönskade och blommade i hennes spår. Hon såg inte det som grodde i det som läckt.

Upptagen av uppgivenheten lyfte hon aldrig sitt eget liv och lät sig översköljas.















Hon hade alltid levt sitt liv så här. Hopp! Studsat runt och balanserat från den ena stenen till den andra. Hopp! Aldrig stannat för att hitta den balansen. Hopp! Hon levde på hoppet. Hopp! Att skjuta ifrån, våga språnget, att landa mjukt och elegant. Det var så härligt, det var så fritt!!

Livet var en lek, visst var det väl så..? Vinden fläktade hennes varma kinder. Omgivningen var mjuk och utmanande på samma gång, var äventyr och lek. Visst var väl livet lek..?

Ansvar. Ordet hade någon gång nu och då velat landa i henne. Hade lite stört hennes färd som en vass sten under hennes fötter. Rubbat hennes rytm, men hon hade övat så länge och sprången kom av sig själv. Ansvar, ordet skrämde henne och hon visste att om hon stannade upp för länge så skulle hon nog tappa balansen. Kanske falla, kanske bli förlorad. Språnget, det nästa kom helt av sig själv.

Hon såg redan nästa härligt inbjudande sten innan hon riktigt landat på den första. Möjligheternas solvarma stenar bäddade hennes väg. Tanken att falla tillät hon sig aldrig tänka länge. Vad som fanns mellan stenarna hade hon nästan också slutat se. Ibland var där blommor och sand och ibland näringsrik mylla med grönskande växter. Skräp hoppade hon också över, fimpar, kapsyler och någon gång... en trasig ICA-kasse.