Björn bodde helt själv i ett litet rött hus med vita knutar. Det trivdes han för det mesta bra med, men ibland kunde han vemodigt upptäcka en liten känsla av saknad djupt där inne, att det var någonting som fattades i hans tillvaro. Vid dessa melankoliska tillfällen brukade han ta båten iväg till närmaste skog för att äta svamp, varpå allt brukade kännas mycket bättre.

Björns mor inne i staden tyckte emellertid inte alls om sin sons svampätarvana, det fanns ju faktiskt dödliga svampar i skogen! I slutet på vart och ett av deras telefonsamtal (vilka hölls dagligen, hon kunde ju inte bara låta sin son bli helt isolerad i sin stuga) bad hon honom således att göra sig av med vanan att äta rå svamp direkt från skogen, men Björn skrattade bara bort det hela.

"Tror du verkligen att jag av alla människor skulle råka illa ut? Nej, du, där får du allt ta och tänka om. Jag är killen med flyt, serru. Inget ont kommer åt mig!", sade Björn och fortsatte äta svamp när han var ledsen.

En dag var känslan av att något saknades honom starkare än vanligt. Med tårar forsande nedför kinderna drog Björn ut sin eka i vattnet och började ro iväg mot skogen. Bilder av svampar fyllde hans huvud medan han guppade fram på vattenytan. "Svamp, svamp, svamp", tänkte han.

Efter vad som tycktes vara en evighet var Björn äntligen iland. På skälvande ben sprang han in i den tätbevuxna skogen. Efter en sisådär femton meter föll han ihop i en hög i blåbärsriset. Han höjde blicken och upptäckte att där, mitt framför honom, växte den största svamp han någonsin sett! Med ett knyck slet han till sig svampen. Både länge och väl satt han sedan och beskådade svampens mjuka former innan han slutligen tog en tugga. Dröjande och njutningsfullt åt han, och oj, vad gott det smakade!

Men, vad var det som hände nu? Skogens gröna former började plötsligt svaja, skifta i färg och ändra form. Svamparna brukade inte göra så här med honom! Känslan av övergivenhet hade å andra sidan försvunnit, och det var med lite mer lycka i själen som Björn snubblande skyndade sig mellan trädstammarna tillbaka till sin lilla eka.

Båten bröt mjukt den gnistrande vattenytan där han flöt fram. Vattnet tycktes ha förvandlats till en enorm discokula och Björn kände sig som en hjälte. När båten slutligen mötte land dansade Björn upp och fram över gräset. Han kom fram till ett hus och upptäckte att dörren var olåst, så han twistade in på det blanka trägolvet. På väg fram genom korridoren passerade han en spegel, och han blev naturligtvis tvungen att spegla sig. Han plutade med läpparna och drog händerna genom sitt guldlockiga hår, kråmade sig och började nynna på en melodi.

"What is love? Baby, don't hurt me, don't hurt me no more..."

Han kunde inte motstå frestelsen att ge sitt spegeljag en puss innan han vinglade vidare in i huset. I köket möttes han av en ljuvlig doft - doften av salt, peppar, blod och örter. Omfamnad av den ljuvliga doften upptäckte Björn hur hungrig han faktiskt var. På bordet alldeles i mitten av rummet stod tre entrecotebitar i marinad, det var de som avgav den härliga, örtiga doften. Så fort Björn landade med blicken på de blodiga köttbitarna började de sjunga i kör för honom.

"Vi är blommor, rör oss varsamt, gränslös är vår glöd! Vi kan allt, ja vi kan allt!"

"Åh, musik", utbrast Björn och lyfte upp de små entrecoterna i famnen. Så söta de var där de vilade mot hans armar.

Men snart började köttbitarna gråta.

"Ät oss, ät oss! VI VILL INTE LEVA!", skrek de med sådan smärta i rösten att Björn inte kunde låta bli att göra som de bad. En efter en pressade han in de råa entrecoterna i munnen. Blodet rann nedför hans vita tröja och köttbitarna jublade inifrån hans mage. När alla köttbitar var uppätna slog sig Björn ned på en av de tre trästolarna i köket, men den var så fruktansvärt obekväm att han var tvungen att hoppa över till en ny stol. När hans skinkor nuddade sitsen på nästa stol förvandlades den med ens till ett rytande lejons gap. Ett vettskrämt skrik strömmade upp ur hans strupe och han skyndade sig vidare till nästa stol, som dessvärre knakade till och gick sönder under hans tyngd. "Jag ger upp", tänkte Björn och lät överkroppen falla mot golvet med en ljudlig duns.

Nu började Björn känna sig sömnig, så i hopp om att finna någonting mer bekvämt än ett svalt köksgolv att ligga på kravlade han sig över golvet in i ett annat rum. Där stod tre, högst inbjudande, sängar och väntade på honom. Han klättrade snabbt upp i den första och lutade sig tillbaka mot de mjuka kuddarna och slöt ögonen. Det kändes precis som om han flög omkring på ett fluffigt moln. Men då, helt oväntat, började de uppätna entrecoterna i hans mage att slå mot insidan av hans mage. Björn slog skrämt upp ögonen och när han såg sig omkring upptäckte han att det faktiskt var ett moln han låg på, med bara himmel och andra små fluffiga moln runtomkring. Hans hjärta började dunka hårdare, (eller var de köttbitarna som förtvivlat försökte hamra sig ut?), och nu grep höjdskräcken tag om honom. Det här blev för mycket. Allt började snurra, fortare och fortare, och Björn knep ihop ögonen och skrek av fasa.

Plötsligt grep ur tomma intet en hand tag om Björns guldlockar och drog honom upp på fötter.

"Vad gör du här?!", röt en skräckinjagande röst in i Björns öra. Björn ignorerade frågan och fortsatte knipa ihop ögonen.

"Jag frågade vad i helsike du gör i mitt sovrum! Och var har du gjort av köttbitarna som stod på bordet?", vrålade den grova rösten. Med ögonen fortfarande ihopknipna pep Björn fram en egen fråga;

"Är du Gud?"

Handen släppte taget om hans hår och först nu vågade Björn kisande öppna ögonen. Det var inte Gud som stod framför honom, utan Björns närmaste granne Magnus. Med ögonen vitt uppspärrade och ögonbrynen ilsket sänkta såg Magnus inte alls så trevlig ut som han brukade.

"Köttbitarna sjöng för mig", pep Björn. "De bad mig att äta upp dem, och sen försökte de bryta sig ut ur min mage."

Magnus andades snabbt och ryckigt, det syntes att han hade svårt att behärska sig.

"Ut ur mitt hus, innan jag ringer polisen", väste Magnus sammanbitet.

Väggarna började svaja och inifrån magen hördes köttbitarnas olycksbådande version av Lacrimosa. Björn kände en vansinnig lust att dansa balett och tog en prövande steg åt höger. Graciöst lyfte han armen mot taket och gjorde ett skutt framåt.

"UT!", dundrade Magnus, som inte alls verkade uppskatta baletten. Han grep tag om Björns arm, varpå han släpade ut honom genom köket och vidare fram genom korridoren med spegeln. Ut genom ytterdörren försvann de och sedan kastades Björn hårt ned i det taggiga gräset.

"Jag menar allvar, om jag någonsin ser dig här igen ringer jag polisen, förstår du?", morrade Magnus. "FÖRSTÅR DU?!"

"Ja, ja, ja, jag förstår", kacklade Björn. Han kom plötsligt ihåg stolen som förvandlats till ett lejon. "Det är ett lejon där inne", utropade han och pekade tillbaka mot huset. Magnus skakade på huvudet.

"Var får du allt ifrån, din galna jävel?"

"Glöggen", svarade Björn leende och rullade över på mage. Nu kände han för att åka hem. "Au revoir", sade han och ålade sig iväg mot sin lilla eka vid strandkanten. Magnus stod förbryllat kvar och såg efter honom.

När Björn rodde hemåt insåg han med en rysning att det var ett under att han var vid liv. Han hade ju ha kunnat falla ned från det där molnet när som helst, och till på köpet hade han nästan blivit uppäten av ett lejon. Och så köttbitarna som nästan bankat hål i hans mage! Han hade ju kunnat förblöda! Hur många fler faror hade det lurat där inne hos Magnus egentligen? Nej, aldrig någonsin skulle han gå in i ett främmande hus igen. Aldrig någonsin.