Det är inte lätt att känna sig som en del av den kosmiska helheten när Spånga är grått och familjebil.

Nej.
Jag är som min infekterade fot.
En svart böld
fylld med var.
Det enda jag vill är att spricka ut över hela grå.
Infektera varenda skrymsle medan familjefadern flyr i panik.
Klamrandes vid sina ammorteringar och sin uttunnade frisyr.

Jag ska infektera hela världen lilla mamma

Jag vill dedikera den här dikten till mina kosmiska systrar
såhär på internationella kvinnodagen
(nej, det är inte planerat, jag lovar)
Om det finns kosmiska helheter någonstarns så är det mellan oss.
(när rökelsen slingrar sig mot taket och Neil snurrar live på min skivspelare)

Ljusen far förbi
reflekterar sig i miljoner galaxer.
Och de blinkar som tidens ände och början
om och om och om och om.

Min spegelboll till hjärna reflekterar tillbaka
Min mormor dog på artonhundratalet
och jag skrek. Grät.
Men sen fick jag en muffin och allt var bra igen

Jaadu, Jim. Min kosmiska broder.
Varför klingar dina ord alltid så rent?
Varför är du så riktig när du inte finns.
Och i tunnelbanans sterila verklighet är alla av plast?
(På söder finns det så många solarier)

Jaadu, Jim.
Jag önskar jag förstod dina sanningar bättre.
Svaret är 42. Men vad är frågan?

How many roads must a man walk down?