Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
När man blir svårt sjuk blir livet kaos. Man svänger mellan hopp och tvivel, försöker vara stark och tänka positivt. Men så ibland smyger tvivlet in.


SÄG VAD SKA JAG TA MIG TILL

Säg vad ska jag ta mig till

när livet inte längre vill

låta mig få finnas till

och fågeln sjunger sorgedrill

 

Säg vad ska jag ta mig till

när leva är allt vad jag vill

och allting pekar rätt åt skogen

fastän jag hoppet när så trogen

 

Säg vad ska jag ta mig till

jag känner mig alldeles vill

Kan någon här på denna jord

ge mig kraft, ett tröstens ord

 

Säg vad ska jag ta mig till

jag håller andan, tiger still

Klockan tickar, tiden går

alltid framåt år från år ...




Fri vers av Yvonne
Läst 622 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2009-03-10 17:41



Bookmark and Share

  Anna*
Ett faktum många av oss delar ... pendlingen mellan hopp och tvivel ... kanske är det just sådant som gör oss till skribenter, poeter, författare, konstnärer ... ljus och skugga ... tro och förtvivlan att forma till alster som berör
2010-04-23

  Michaela Dutius
En dikt som tränger djupt in i hjärta och tankar....berörande ..orden har hullingar..man glömmer dem inte.
Livet är inte enkelt och ändå vill vi vara i det.
Många varma kramar och tankar
2009-03-12

  Bodil Sandberg VIP
hej min vän..det här är en oerhört ledsen och berörande dikt
och jag tänker:smärta måste luftas..vad är då bättre än att föra fram den ur själens djup..som du onekligen har gjort här - en fantastiskt gripande naken dikt som jag sparar som bokmärke och vid mitt hjärta - kramarom dig varmt
2009-03-11

  Erik L
Mycket bra och smärtsam text. Jag gillar upprepningarna som bygger upp känslan av uppgivenhet, och som skapar melodi till texten. Denna gillades!
2009-03-11

  -Ulla Tilemo- VIP
Det finns inget man kan säga till tröst. Så svåra saker kan vi inte hantera. Jag vet det eftersom jag har levt nära en älskad människa under hans sjuka år i livet. Och jag förstår inte hur han orkade vara så positiv och förhoppningsfull. För det konstiga är ju att hoppet finns där hela tiden.
Han fann styrka i samtal och meditiation, han spelade så länge fingrarna gick att styra.... Jag försökte aldrig trösta honom, för vad skulle jag säga. Det var nog han som tröstade mig.
Jag läser din text, jag känner sorg, jag berörs.
2009-03-10
  > Nästa text
< Föregående

Yvonne
Yvonne