På stjärnbeströdda stigar
med svärdet i sin hand
han rider mitt i natten
dit där himlen står i brand

Han lät sin rustning falla
den trygghet som han haft
men inget pansar hjälper
när känslor drabbar med sån kraft

I nattens sken han färdas
en ensam krigare till häst
och kvar på stranden står hon
den som han åtrår allra mest

När gryningstimman nalkas
och han ridit många mil
han träffas rakt i hjärtat
av spetsen på en pil

Så faller han till marken
och det sista som han ser
är bilden av den kvinna
som med stjärneögon ler