STEPHEN KING
DET SOM VÄXER MED TIDEN
Översättning: L.Patrik W.Johansson

Dedikerad av översättaren
till alla spelare med sina system
(och spelarna som behöver pengar till sitt "system")
och annat löst/oskyldigt folk
på Årsundas Shell-station.

1/100

Privat Upplaga 100 ex.
(C)opyright: Stephen King 1975;1988.
(P)arzifal's(C)ornucopia 2006.
Made in Sweden
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
New Englandshöst och det tunna lagret av jord syntes nu i fläckar genom malört och gullris, inväntande snön ännu fyra veckor bort. Kulvertarna var överfyllda med löv, himlen hade blivit till en evigt grå, och halmstråna sågs i lutande rader likt soldater som funnit något sällsamt sätt att dö stående. Pumpor, nu insjunknande med mjukröta, staplade längs med skumma skjul, luktade som andedräkten hos gamla tanter. Det finns ingen värme och ingen köld vid den här tiden på året, endast tunn luft som aldrig står still, piskande genom bara fält under vita skyar där fåglar flyger söderut i chevron-mönster. Denna vind blåser upp damm från de mjuka småvägarnas höjder i dansande dervischer, delande de utagerade fälten som en kam genom hår, och vädrar sig fram genom skrotade bilar uppå block på bakgårdarna.
Newalls hus ute på Landsväg #3 hade utsikt över den del av Castle Rock* som var känt som Bukten. Det är på något sätt omöjligt att känna någonting gott för det här huset. Det har ett dödslikt utseende som blott delvis kan förklaras genom avsaknaden av färg. Framsidans gräsmatta är en massa av torkade tuvor som frosten snart skall häva till än mer groteska ställningar. Tunn rök stiger från Brownie's Butik vid kullens fot. En gång var Bukten en rätt viktig del av Castle Rock, men den tiden passerade ungefär vid den tid som Korea** slutade. Vid den gamla musikestraden tvärs över vägen från Brownie's rullade två små barn en röd brandbil emellan sig. Deras ansikten trötta och urblekta, ansikten av gamla män, nästan. Deras händer ser faktiskt ut att skära luften då de rullar brandbilen emellan sig, endast med avbrott för att klämma på sina ändlöst rinnande näsor då och då.
I butiken presiderade Harley McKissick, korpulent och röd i ansiktet, medans gamle John Clutterbuck och Lenny Partridge satt vid kaminen med sina fötter uppe. Paul Corliss lutade sig emot disken. Butiken hade en doft som från gammal tid - en doft av salami och flugpapper och kaffe och tobak; av svett och mörkbrun Coca-Cola; av peppar och kryddnejlika och O'Dell's Hårstärkelse, som såg ut som sperma och förvandlade håret till en skulptur. Ett flug-fläckat anslag om en bondhålas årliga supé som hölls 1986 lutade fortfarande i fönstret bredvid ett annat om ett uppträdande av 'Country' Ken Corriveau vid Castle Countyts Marknad 1984. Ljuset och hettan av närapå tio somrar hade fallit på denna den senare av anslagen, och nu såg Ken Corriveau (som för länge sedan hade lämnat country-branschen i åtminstone

* Ett fantasinamn på en stad King ofta tycker om att ha med i sina böcker
(även namnet på ett känt filmbolag ägt av ex-skådisen/regissören Rob Reiner). Ö.a.
** ...när Koreakriget slutligen var över. Ö.a.
***** I *****
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

hälften av de tio åren och sålde nu Ford-bilar borta i Chamberlain) på samma gång blek och bränd ut. Längst in i butiken står en väldig glasfrys som kom från New York 1933, och överallt hänger den vaga men överväldigande doften av kaffebönor.
De gamla männen iakttar barnen och talar med låg, ryckig stämma. John Clutterbuck, vars sonson, Andy, är upptagen med att dricka sig själv till döds denna höst, har pratat om småstadens grustag. Grustaget stinker som en sodomit om sommaren, säger han. Ingen motsäger sig detta - det är sant - men ingen är särskilt intresserad av ämnet, heller, för det är inte sommar, det är höst, och den stora olje- kaminen sprider en ytterst glödande hetta. Winston-termometern bakom disken visar på 82.* Clutter- bucks panna har ett djupt hack ovan vänster ögonbryn där han skadade sitt huvud i en bilolycka 1963. Småbarn frågar ibland om de får röra vid det. Gamle Clut har vunnit en hel del pengar från sommarfolk som inte tror att hans utgjutning i pannan kan rymma innehållet i ett normalstort glas vatten.
'Paulson,' säger Harley McKissick tyst.
En gammal Chevrolet har svängt in bakom Lenny Partridges oljepanna. På sidan syns en pappskiva som skylt som sitter fast med bred maskeringstejp. GARY PAULSON ROTTINGSTOLAR ANTIKVITETER KÖPS & SÄLJS, säger skylten, med telefonnumret att ringa nedanför orden. Gary Paulson kliver ut ur sin bil sakta, en gammal man i matta gröna byxor med en stor skolväskstygsända. Han drar ut en knotig käpp efter sig, hållande sig hårt i dörrkarmen tills att han har käppen placerad framför sig precis så som han vill ha den. Käppen har ett vitt plasthandtag från en barncykel fäst över dess mörka topp likt en kondom. Den gör små cirklar i det livlösa dammet såsom Paulson begynner sin försiktiga vandring från sin bil till dörren in till Brownie's.
Barnen på musikestraden ser upp på honom, och följer sedan hans blick (fulla av fruktan, ter det sig) till den lutande, knarrande massan av Newalls hus uppe på åsen ovan dem. Sedan fortsätter de med sin brandbil.

Joe Newall köpte det i Castle Rock 1904 och ägde det i Castle Rock tills 1929, men hans förmögenhet tjänade han ihop i den närliggande bruksstaden Gates Falls. Han var en skranglig man med ett argt, härjat anlete och ögon med gula hornhinnor. Han köpte ett stort stycke öppen mark ute i Bukten - det här var när den var en rätt så blomstrande by, komplett med en lönande liten kombinerad sågverks- operation och möbeltillverkning - av The First National Bank of Oxford. Banken fick det från Phil Budreau i en konkurs assisterad av Countyts Sheriff Nickerson Campbell. Phil Budreau, väl omtyckt men ansedd som något av en galning av sina grannar, slank iväg till Kittery och spenderade de närmsta tolv åren eller så med att plocka med bilar och motorcyklar. Sedan stack han iväg till Frankrike för att slåss mot Bratwurstätarna, föll ut ur ett flygplan under ett rekognisceringsuppdrag (eller så förtäljde historien), och dödades.

* Fahrenheit (...naturligtvis...). Ö.a.
***** II *****
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Budreaus landsbit låg stilla och i träda mestadels de åren, medan Joe Newall bodde i ett hyrt hus i Gates Falls och översåg tillblivandet av sin förmögenhet. Han var mer känd för sin löntagar-söndring policy än för det sätt på vilket han givit en såg ett uppsving vilken hade stapplat på ruinens brant då han köpt den för en grannlåt kring '02. Sågverksarbetarna kallade honom Kick Joe, för missade du ett enda skift så blev du sänd nedför vägen hem, inga ursäkter accepterades eller ens lyssnades till.
Han gifte sig med Cora Leonard, niece till Carl Stowe, 1914. Äktenskapet hade höga förtjänster - i Joe Newalls ögon, otvivelaktigt - ty Cora var Carls enda levande släkting, och hon skulle utan tvekan komma i ägo av en fin liten hop när Carl gick vidare (så länge Joe höll sig på god fot med honom, vill säga, och han hade ingen avsikt att vara på något mindre med den gamle gynnaren, som hade varit Förbaskat Slug på sin tid men ansågs ha blivit Ganska Blödig på äldre dar). Där fanns andra sågverk i trakten som kunde köpas för en grannlåt och sedan ges ett uppsving . . . om, vill säga, en man hade ett litet kapital att använda som hävkraft. Joe hade snart sin hävkraft; hans frus rike farbror dog inom
året för bröllopet.
Så äktenskapet hade förtjänster - o javisst, ingen tvekan om den saken. Cora själv hade inga förtjänster, emellertid. Hon var en potatissäck till kvinna, otroligt vid kring höften, med otroligt fyllig rumpa, ändock nästan lika plattbröstad som en pojke och besatte en absurd liten skorstenspipa till hals uppå vilken hennes överförstorade huvud nickade likt en sällsamt blek solros. Hennes kinder hängde som deg, hennes läppar som leverstrimlor; hennes ansikte lika stilla som en fullmåne på en vinternatt. Hon svettades stora mörka fläckar runt armhålorna på hennes klänningar till och med i Februari, och hon bar alltid en dämpad lukt av perspiration med sig.
Joe började på ett hus åt sin fru på Budreaus landsbit 1915, och ett år senare verkade det klart. Det var vitmålat och innehöll tolv rum som spretade ut från många märkliga vinklar. Joe Newall var inte populär i Castle Rock, delvis för att han tjänade sina pengar utanför staden, delvis för att Budreau, hans föregångare, hade varit en sådan helt och hållet god gynnare (dock en dumbom, påminde de alltid varandra, som om dumhet och godhet hörde ihop och det skulle betyda döden att glömma det), men mest därför att hans förbannade hus byggdes med utsocknes arbetskraft. Kort innan takrännorna och stuprören hängdes upp, ritades en obscen bild med ett enstavigt Anglo-Saxiskt ord på den upplysta ytterdörren med svag gul krita. *
Vid 1920 var Joe Newall en rik man. Hans tre Gates Falls sågar gick som ett skenande tåg, proppade med förtjänsten av ett världskrig** och komfortabla med orders från den nyligen uppstigna eller (uppstigande) medelklassen. Han begynte med att bygga en ny flygel på sitt hus. De flesta människorna i byn titulerade det onödigt - hur som helst, var det bara de två där uppe - och nästan alla uttryckte det som tillförandet av något fult till ett hus de flesta av dem redan tyckte vara fult bortom näranog alla måttstockar. Denna nya flygel höjde sig en våning upp över huvudbyggnaden och såg blint ner på åsen,

* Det finns några att välja på, var god välj själv valfritt ord. Ö.a.
** Det första (som de ej lärde sig av). Ö.a.
***** III *****
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

vilken på den tiden hade varit täckt av spridda tallbarrsväxter.
Nyheten att bara de två snart skulle bli bara de tre sipprade in från Gates Falls, källan var med all sannolikhet Doris Gingercroft, som var Dr Robertsons sköterska på den tiden. Så den tillförda flygeln var en form av celebration, syntes det. Efter sex år av gift lycka och fyra år av ett liv i Bukten, under vilka hon endast synts till på avstånd då hon korsade sin bakgård, eller någon gång plockade blommor - krokusar, vildrosor, Queen Anne's lace, ladyslipper, paintbrush - på fälten bortom byggnaderna, efter all denna tid, hade Cora Leonard Newall verkligen blivit Dräktig.
Hon handlade aldrig på Brownie's. Cora gjorde sina inköp på Kitty Korner Store borta i Gates Center varje Torsdag eftermiddag.
I Januari 1921, födde Cora ett monster utan armar och, sades det, med en liten näve perfekta fingrar stickandes ut genom ena ögonhålan.
Det dog mindre än 6 timmar efter att vansinniga sammandragningar hade skjutit ut det röda och känslolösa ansiktet i ljuset. Joe Newall lade till en kupol över flygeln sjutton månader senare, under den sena våren 1922 (i västra Maine* finns ingen tidig vår; endast sen vår och vinter före denna). Han fortsatte med att handla utanför stan och hade inget med Bill 'Brownie' McKissick's affär att göra. Han satte heller aldrig sin fot på trappan till Bend's Metodist Kyrka. Det deformerade spädbarnet som hade slunkit ut ur hans frus sköte begravdes på Newall's plats i Gates istället för i Hembygden. Inskriptionen på den lilla gravstenen löd


SARAH TAMSON TABITHA FRANCINE NEWALL

JANUARI 14, 1921

GUD GIVE HON LIGGA STILL


I affären talade de om Joe Newall och Joes fru och Joes hus då Brownie's grabb Harley, ännu inte gammal nog att raka sig (men med sin begynnande ålderdom djupt inom sig likväl, ruvande, väntande, måhända drömmande) men gammal nog att sortera grönsaker och kasta ut högar med potatis till vägsidans stånd närhelst kallad till att så göra, stod bredvid och lyssnade. Mestadels var det om huset som de pratade; det ansågs vara en attack på sinnena och en skymf för ögat. 'Men det växer med tiden,' tillade Clayton Clutterbuck (Johns far) ibland. Det kom aldrig något svar på detta. Det var en anmärkan utan en absolut mening . . . ändock var det på samma gång patenterad fakta. Om du stod på gården utanför Brownie's, kanhända endast letandes efter den bästa lådan med bär när såväl bärsäsongen var igång, fann du förr eller senare dina ögon seendes upp mot huset på åsen på det sätt som en vindflöjel vänder sig nord-nordost innan en storm i Mars. Förr eller senare

* Maine är Kings hemstad och nästan alltid med i hans böcker&filmer,
mer än att skriva tränar han juniorbaseball där (hans son var med i ligan). Ö.a.
***** IV *****
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

var du tvungen att titta, och med tiden, blev det det förra för de flesta. För, som Clayt Clutterbuck sade, växte Newalls ställe med tiden.
1924, föll Cora nedför trappan mellan kupolen och den nya flygeln, och bröt nacken och sin rygg. Ett rykte gick genom byn (det hade troligtvis sin begynnelse på Kvinnoföreningens Kakförsäljning) att hon hade varit spritt språngande naken vid tiden. Hon blev nedlagd bredvid sin misskapta, kortlivade dotter.
Joe Newall - som, de flesta nu ansåg, tvivelsutan innehade en släng av den otursamme - fortgick med att tjäna pengar hand till näve. Han byggde två bodar och en lada där uppe på åsen, alla länkades till huvudbyggnaden genom den nya flygeln. Ladan stod färdig 1927, och dess syfte blev klart nästan omedelbart - Joe hade uppenbarligen bestämt att bli en gentlemannabonde. Han köpte sexton kor från en medborgare i Mechanic Falls. Han köpte en skinande ny mjölkningsmaskin från samme medborgare. Den såg ut som en bläckfisk av metall i de som kikade in i bak på fraktbilens ögon och såg den då föraren stannade till vid Brownie's för en kall flaska bärs innan han for uppför kullen.
Med korna och mjölkningsmaskinen installerad, anställde Joe en halvtok från Motton för att ta hand om hans investering. Hur denna förmodade hårdnävade och kallsinnta kvarnägare kunde ha gjort någonting sådant förbryllade alla som ägnade en tanke åt frågan - att Newall höll på att tappa greppet syntes vara det enda svaret - men han gjorde det, och naturligtvis dog alla kor.
Countyts hälsoagent dök opp för att se på korna, och Joe visade honom ett påskrivet vittnesmål från en veterinär (en Gates Falls veterinär, sade folk därefter, höjande sina ögonbryn betydligt när de sade så) intygande att korna hade dött av bovine meningitis.
'Det betyder otur på ren Engelska,' sade Joe.
'Skall det föreställa ett skämt?'
'Ta det som du vill ta det,' sade Joe. 'Det är all right.'
'Få den där idioten att vara tyst, kan du det?' sade countyts hälsoagent. Han såg nedför uppfarten på halvtoken, som stod och lutade sig mot Newalls RFD box* och bölade. Tårarna rann nedför hans puffiga, lortiga kinder. Då och då drog han sig tillbaka ett par steg och smällde till sig själv ordentligt, liksom han visste att det hela var hans fel.
'Han är all right, också.'
'Ingenting här uppe verkar all right tycks det mig,' sade countyts hälsoman, 'allra minst sexton kor som ligger död på sin rygg med sina ben uppstickande likt staketstolpar. Jag kan se'rom härifrån.'
'Bra,' sade Joe Newall, 'för det är så långt som du kommer.'
Countyts hälsoagent slängde veterinärens papper på backen och stampade med en av sina kängor på det. Han såg på Joe Newall, hans ansikte blommande så illrött att de sprängande venförgreningarna på näsans sidor stod ut lila. 'Jag vill se de där korna. Hiva ut en hit, om det så är.'
'Nej.'

*FDR-box. Lantmail Ö.a.
***** V *****
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

'Du äger inte världen, Newall - jag skaffar en domstolsorder.'
'Låt oss se om du kan det.'
Hälsoagenten körde iväg. Joe betraktade honom. Nere vid änden av uppfarten stod halvtoken, iklädd en dyngstänkt billig overall från Sears&Roebuck's postorderkatalog, fortfarande lutande mot Newalls RFD box och bölade. Han stannade där hela denna heta Augustidag, bölandes så högt hans lungor kunde tåla med hans platta mongoloida ansikte höjt upp mot den gula skyn. 'Råmande som en kalv i månskenet,' var vad unge Gary Paulson sade.
Countyts hälsoagent var Clem Upshaw, från Sirois Hill. Han kan ha släppt ärendet då väl hans termostat sjunkit lite, men Brownie McKissick, som hade stöttat honom till det ämbete som han hade (och som lät honom krita en hel del med öl), manade honom att inte göra det. Harley McKissicks far var inte en man som vanligtvis tog till kattklorna - eller behövde det - men han ville klargöra sin ställning när det gällde privat mark för Joe Newall. Han ville få Joe att förstå att privat mark är en väldigt bra sak, ja, en Amerikansk sak, men privat mark går ändå ihop med byn, och i Castle Rock tyckte folk fortfarande att grannsämjan kom först, även med rikt folk som kunde bygga till lite mer hus på sitt hus närhelst lusten tog över. Så Clem Upshaw åkte iväg ner till Lackery, vilket var countyts högborg på den tiden, och fick ordern.
Medans han fick den, åkte en stor van upp förbi den bölande dåren och till ladan. När Clem Upshaw återvände med ordern, återstod endast en ko, stirrande på honom med svarta ögon som hade blivit uttråkade och fjärran under deras skydd av höskullen. Clem avgjorde att den här kon åtminstone hade avlidit av bovine meningitis, och sedan åkte han iväg. När han hade åkt, kom städaren* tillbaka med sin van efter den sista kon.
1928 började Joe på en ny flygel. Det var då männen som hade samlats på Brownie's avgjorde att mannen var galen. Smart, ja, men galen. Benny Ellis påstod att Joe skulle ha gropat ut sin dotters ena öga och sparat det i en burk med vad Benny kallade 'fubbledehyde'** på köksbordet, tillsammans med de amputerade fingrar som hade pekat ut ur det andra då barnet blev fött. Benny var en storläsare av skräckpockets, magazin som visade nakna damer som blev bortförda av jättemyror och liknande mardrömmar på omslagen, och hans historia om Joe Newalls burk var klart inspirerad av hans läsmaterial. Som ett resultat, fanns det snart personer över hela Castle Rock - inte bara Böjen - som hävdade att varje ord var sanning. Några hävdade till och med att Joe sparade än mindre lämpliga ting i burken.
Den andra flygeln blev färdig under Augusti 1929 och två nätter efter kom ett fortgående schabrak med stora sodabottnar till lykt-ögon skrikande och vigglande in på Joe Newalls uppfart och ett stinkande, flugsmutsat kadaver av en stor skunk kastades på den nya flygeln. Djuret stänkte ner väggen ovan ett av fönstren, kastande en fontän av blod över takteglen i ett mönster nästan likt ett Kinesiskt ideogram.

* gangsterslang för uppröjare. Ö.a.
** hemgjord balsameringsvätska. Ö.a.
***** VI *****
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I September detta år spred en eld sig i spelrummet i Newalls flaggskepp till kvarn i Gates Falls, bringande femtiotusen dollars skadevärde. I Oktober kraschade börsen. I November hängde Joe Newall sig från en upphöjare i ett av de ofullbordade rummen - förmodligen ett sovrum, var det tänkt att bli - i den nyaste flygeln. Doften av kåda i nytt trä var fortfarande stark. Han fanns av Cleveland Torbutt, vd i Gates Mills och Joes partner (eller så sades det) i ett antal Wall Street äventyr som nu ej var värt en tuberkolossjuk cockerspaniels kräk. Kroppen skars ner av countyts rättsläkare, som råkade vara Clem Upshaws bror Noble.
Joe begravdes bredvid sin fru och barn den sista dagen i November. Det var en råkall, briljantklar dag och den enda från Castle Rock som deltog i ceremonin var Alvin Coy, som körde Hay&Peabodys likbil. Alvin rapporterade att en av deltagarna var en ung, formfast kvinna i tvättbjörnskappa och svart slokhatt. Sittandes på Brownie's ätandes en saltgurka direkt ur burken, brukade Alvin le i mjugg och berätta för sina kumpaner att hon var en jazzbrud om han nånsin hade sett en. Hon bar inte det minsta gemensamt med Cora Leonard Newalls sida av familjen, och hon hade inte slutit sina ögon vid bönen.

Gary Paulson träder in i affären med utsökt slöhet, stängandes dörren försiktigt bakom sig.
'G'midda,' säger Harley McKissick neutralt.
'Hörde du vann en kalkon nere vid Grange* igår kväll,' säger gamle Clut då han förbereder att tända sin pipa.
'Jepp,' säger Gary. Han är åttiofyra, och liksom de andra, kan han minnas när Böjen syntes förbannat mycket livligare än den nu är. Han miste två söner i två krig - de två före den där sörjan i Viet Nam** - och det var en hård sak. Hans tredje, en bra grabb, dog i en kollision med en trämassa-lastbil uppe vid Presque Isle*** - nån gång 1973, var det. På något sätt var det enklare att ta, Gud vet varför. Gary dreglar ibland från ena mungipan nu för tiden, och låter göra frekventa smackande ljud när han försöker suga tillbaka saliven in i munnen innan den smiter iväg och rinner nedför kinden. Han vet inte en helvetes massa nuförtiden men han vet att bli gammal är ett futtigt sätt att tillbringa sina sista år på.
'Kaffe?' frågar Harley.
'Står över gissar jag.'
Lenny Partridge, som antagligen aldrig kommer att återhämta sig från de brutna revben han ådrog sig i en märklig trafikolycka för några år sedan, drar tillbaka sina fötter så att den äldre mannen kan komma förbi honom och sänka sig sakta och försikitigt ner i hörnstolen (Gary flätade sätet till denna stol själv, nån gång '82). Paulson smackar med sina läppar, suger tillbaka spott, och lägger sina knotiga händer över huvudet på sin käpp. Han ser trött och sliten ut.

* Även en flod i Texas. Ö.a.
** Vietnam även kallat 'Nam. Ö.a.
*** Indianhalvö utanför Rhode Island
(hem för Algonkins). Ö.a.

***** VII *****
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

'Det kommer att bli vackert, och blött, sa skökan,' säger han till slut. 'Jag har sådana hemska krämpor.'
'Det är en hemsk höst,' säger Paul Corliss.
Tystnad råder. Hettan från kaminen fyller rummet i affären som kommer att stänga när Harley dör eller till och med innan han dör om hans yngsta dotter får sin vilja fram, den fyller affären och ger en varm kappa för skelettbenen på de gamla männen, försöker, åtminstone, och sniffar iväg uppför den lortiga glasrutan med dess antika affischer och ser ut över gården där det fanns bensinpumpar tills Mobil tog ner dem 1977. De är gamla män som, för det mesta, har sett sina barn fara iväg till mer lönande ställen. Affären gör ingen förtjänst att tala om nu, förutom några få ur lokalbefolkningen och en och annan genomfarande sommarturist som tycker att gamla män som de här, gamla män som sitter vid kaminen i sina termo-undertröjor till och med i Juli, är en raritet. Gamle Clut har alltid hävdat att nytt folk skall komma till den här delen av The Rock, men de sista åren har saker och ting varit värre än någonsin - det verkar som om hela jävla byn är döende.
'Vem bygger den nya flygeln på det där Gudsfruktiga Newallshuset?' frågar Gary till sist.
De sneglar över mot honom. För ett ögonblick hänger den kökständsticka Gamle Clut just har skrapat eld på mystifikt över hans pipa, brinnande längs träet, och gör den svart. Sulfurtoppen i änden blir grå och böjer sig uppåt. Till sist, sänker Gamle Clut ned stickan i koppen och puffar.
'Ny flygel?' frågar Harley.
'Jepp.'
Ett blått membran av rök från Gamle Cluts pipa böljar upp över kaminen och sprider sig där som ett finstrimmat fiskenät. Lenny Partridge höjer upp sin haka och sträcker ut sina senor i nacken så de blir hårda och drar sedan sin hand nedför halsen sakta, frambringande ett torrt raspande ljud.
'Ingen som jag känner till,' säger Harley, på något sätt poängterande med sin röstklang att detta medför någonsomhelst med någotsomhelst värde, åtminstone i denna delen av världen.
'De har inte haft en köpare på det där stället sedan nitton å åtti-ett,' säger Gamle Clut. När Gamle Clut säger de, menar han både Södra Maines Textil och Södra Maines Bank, men mestadels menar han: Massachusetts Wops. Södra Maines Textil kom i ägande av Joes tre kvarnar - och Joes hus på åsen - ungefär ett år efter att Joe tog sitt eget liv, men i männen som samlats runt kaminen på Brownie's ögon, så är det namnet enbart en rökridå . . . eller vad de stundom kallar Lagskriften, som i Hon svor en förbudsorder emot honom å nu kan han inte ens se sina egna barn för Lagskriften. De här männen hatar Lagskriften då den inskränker deras liv och sina vänners liv, men det fascinerar dem ändlöst när de betraktar hur vissa ser den komma i bruk för att gagna deras egna infernaliska pengabringande affärer.
Södra Maines Textil, alias Södra Maines Bank, alias Massachusetts Wops, åtnjöt en lång och förtjänstfull resa med kvarnarna som Joe

***** VIII *****
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Newall räddade från utplåning, men det är hur de har varit oförmögna att bli av med huset som fascinerar de gamla männen som spenderar sina dar på Brownie's. 'Det är som en kråka som du inte kan skaka av ditt finger,' sa Lenny Partridge en gång, och de nickade alla. 'Inte ens de där spaghetti-sörplarna från Malden å Revere kan bli av med den kvarnstenen.'
Gamle Clut och hans sonson, Andy, är för närvarande förbluffade, och det är ägarskapet av Joe Newalls fula hus som har skapat det . . . men det finns ändå andra, mer personliga frågor som virvlar omkring strax under ytan, utan tvekan - det finns det nästan alltid. Ämnet kom upp en kväll efter det att farfar och sonson - bägge änklingar nu - hade åtnjutit en rätt så skaplig middag vid Unge Cluts hus i byn.
Unge Andy, som ej ännu hade förlorat jobbet vid stans poliskår, sökte (ganska självsvådligt) förklara för sin farfar att Södra Maines Textil inte hade haft någonting att göra med någon av Newalls chansartade affärer på åratal, att de rättmätiga ägarna av Newalls hus i Böjen var Södra Maines Bank, och att de tvenne företagen ej hade något som helst med varandra att göra. Gamle John sade åt Andy att han var en dåre om han trodde på det; alla visste, sade han, att både banken och textilföretaget var fronter för The Massachusetts Wops, och att enda skillnaden mellan dem var ett par ord. De gömde bara de mer uppenbara likheterna mellan dem med en stor bunt pappersarbete, deklamerade Gamle John - Lagskriften, med andra ord.
Unge Clut hade den dåliga smaken att skratta åt det. Gamle Clut blev röd, slängde sin haklapp på tallriken, och reste sig upp på fötter. Skratta, sade han. Fortsätt du bara. Varför inte? Det enda ett fyllo gör bättre'n å skratta åt vad han ej förstår är att gråta över vad han ej begriper.
Det gjorde Andy förargad, och han sade något om att Melissa var anledningen till att han drack, och John frågade sin sonson hur länge han skulle skylla en död fru för sitt supande. Andy blev vit när den gamle mannen sade det, och sade åt honom att ge sig iväg från hans hus, och John gjorde så, och han har inte varit tillbaka sedan dess. Ej heller vill han. Hårda ord åsido, kan han inte stå ut med att se Andy på väg till helvetet på en liten stjälke som han var.
Spekulation eller inte, så här mycket kan ej förnekas: huset på åsen har stått tomt i elva år nu, ingen har någonsin bott där särskilt länge, och Södra Maines Bank är vanligtvis organisationen som får i uppdrag att avyttra det genom någon lokal fastighetsfirma.
'De senaste människorna som köpte det kom från de' övre New York, gjorde de inte?' frågar Paul Corliss, och han pratar så sällan att alla vänder sig om mot honom. Till och med Gary.
'Yessir,' säger Lenny. 'De va' ett vänligt par. Mannen skulle måla ladan röd och göra den till nån sorts antikvitetsaffär, skulle han inte?'
'Ahjepp,' säger Gamle Clut. 'Sedan hittade grabben deras pistolen de ha--'
'Folk är så förbannat vårdslösa--' inflikade Harley.

***** IX *****
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

'Dog han?' frågade Lenny. 'Pojken?'
Tystnad emottog frågan. Det verkar som ingen vet. Sedan, understundom - nästan motvilligt - talar Gary. 'Nej,' sade han. 'Men den gjorde honom blind. De flyttade upp till Auburn. Eller kanske var det Leeds.'
'De va' älskvärda människor,' sade Lenny. 'Jag trodde verkligen att de kanske skulle få igång det. Men de va' inriktade på det där huset. Trodde alla skoja med dom om att det medförde otur, beroende på att de va' från Fjärran.' *
Han tar en meditativ paus. 'Kanhända tror de något bättre nu . . . vartän de är.'
Det råder tystnad då de gamla männen tänker på människorna från de'övre New York, eller kanske på sina egna falerande organ och känsloutrustning. I det skumma bakom kaminen, gurglade oljan. Någonstädes bortom det, klappar en fönsterlucka tungt fram och tillbaka i den rastlösa höstvinden.
'Det är en ny flygel på väg upp på den, all right,' sade Gary. Han talar tyst och stilla men empatiskt, som om någon av de andra hade motsagt detta uttalande. 'Jag såg'en komma nedför River Road. Det mesta av ytterliggarna är redan färdigt. Den förbannade tingesten ser ut att vilja bli hundra fot lång och trettio bred. Har aldrig märkt det förut. Fint lönnträ, ser det ut att vara. Vart hittar någon fint lönnträ som det där i denna tidsålder?'
Ingen svarar. Ingen vet.
Till sist, mycket tveksamt, säger Paul Corliss, 'Säkert att du inte tänker på ett annat hus, Gary? Kunde vara att du har--'
'Kunde vara inte ett skit också,' säger Gary, lika stilla men ännu starkare. 'Det är Newalls ställe, en ny flygel på Newalls ställe, alla redan med ytterliggare, och om du tvivlar ännu, kliv bara ut och titta själv.'
Med detta sagt, finns det inget mer att tillägga - de tror honom. Varken Paul ej heller någon annan rusar ut för att som en trana höja skallen upp mot den nya flygeln som tillades Newalls hus, emellertid. De anser det vara ett ärende av föga betydelse, och således inget att jäkta över. Mer tid förflyter - Harley McKissick har reflekterat mer än en gång att om tid var massved, skulle de alla vara rika. Paul går över till den gamla vattenkylda läskboxen och tar en Orange Crush. Han ger Harley sextio cent och Harley plingar in köpet. När han stänger kassaskrinet igen, inser han att atmosfären i den lilla butiken har ändrats på något sätt. Det finns andra saker att diskutera.
Lenny Partridge hostar, flämtar, och håller sina händer lätt emot sitt bröst där de brutna revbenen aldrig riktigt har läkt, och frågar Gary när de skall hålla en ceremoni över Dana Roy.
'Imorgon,' säger Gary, 'nere vid Gorham. Det är där hans fru lagts till vila.'
Lucy Roy dog 1968; Dana, som tills 1979 var elektriker vid US Gypsum över i Gates Falls (dessa män hänvisar rutinmässigt och utan fördomar till företaget som US Gyp Em**), dog av inälvscancer två dagar innan. Han levde i Castle Rock hela sitt liv, och tyckte om att berätta för folk att

* Bondslang för utsocknes. Ö.a.
** Nyp dem, i rak översättning. Ö.a.
***** X *****
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

han bara varit utanför Maine tre gånger på sina åttio år, en gång för att besöka en moster i Connecticut, en annan för att se Boston Red Sox* spela på Fenway Park ('Och de förlorade, de slashasarna,' tillade han alltid vid denna punkt), och en gång för att närvara vid en elektrikermässa i Portsmouth, New Hampshire. 'Jävla slöseri med tid,' sade han alltid om mässan. 'De va' bara supa och frökna', och ingen av frökna' ens värd å se åt, ska'nte ens tala om det där andra.' Han var en följeslagare för dessa män, och i hans bortgång känner de en underlig mixtur av sorg och triumf.
'De tog ut fyra fot av hans understoppning,' berättar Gary för de andra männen. 'Gjorde ingen nytta. Det hade gått rätt igenom honom.'
'Han kände Joe Newall,' säger Lenny plötsligt. 'Han var uppe där med sin pappa när hans pappa satt' in Joes 'lekricitet - kunde inte ha varit mer'n sex eller åtta, skull' ja' döma. Jag kommer ihåg att han sa Joe gav'an en klubba en gång, men han slunga ut'n i sin pappas flakbil på färden hem. Sade att den smakade surt och konstigt. Sedan, senare, efter när de hade fått alla kvarnar å fungera igen - sent trettiotal, måste de' ha varit - var han ansvarig för elomdragning'n. Minns du de', Harley?'
'Yup.'
Nu när samtalsämnet har kommit tillbaks till Joe Newall genom Dana Roy, sitter männen stilla i tysthet, sökande i sina sinnen efter anekdoter gällande bägge parter. Men när Gamle Clut slutligen talar, säger han något uppseendeväckande.
'Det var Dana Roys äldre broder, Will, som kastade den där skunken på sidan av huset den där gången. Jag är nästan säker de' va'n.'
'Will?' Lenny höjer sina ögonbryn. 'Will Roy var för stabil för att göra någonting sådant, skulle jag ha trott.'
Gary Paulson säger, mycket tyst: 'Ahjepp, det var Will.'
De vänder sig om för att se på honom.
'Och de' va' frun som gav Dana en klubba den där dan han kom dit med sin pappa,' säger Gary. 'Cora, inte Joe. Och Dana va'nte sex eller åtta; skunken kastades runt tiden för Kraschen**, och Cora var död då. Nej, Dana kanske mindes nåt av det, men han kunde inte ha var't mer än två. Det var runt 1916 han fick den där klubban, för det var '16 som Eddie Roy drog kablarna i huset. Han var aldrig upp dit igen. Frank - mellanpojken, han har var't dö' tio eller tolv år nu - han skulle ha var't sex eller åtta år då, kanhända. Frank hade sett vad Cora gjort med den lille, så mycket vet jag, men inte när han talat om det för Will. Det spelar ingen roll. Till sist beslöt sig Will för att göra nå't åt det. Vid det laget var kvinnan död, så han gav sig på huset som Joe byggt åt henne.'
'Bry dig inte om den delen,' säger Harley, fascinerad. 'Vad had'on gjort med Dana? Det är vad jag vill veta.'
Gary talar lugnt, nästan domarlikt. 'Vad Frank talade om för mig en kväll då'an hade fått sig ett par var att kvinnan hade gett'an klubban med ena handen och sträckt sig in i hans underbrallor med den andra. Rätt framför den äldre pojken.'

* Tillsammans med N.Y. Yankees det kändaste baseball-laget i USA's historia. Ö.a.
** USA's första börskrasch. Ö.a.
***** XI *****
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

'Det gjorde hon väl aldrig!' säger Gamle Clut, chockerad utan att kunna hjälpa det.
Gary bara tittar på honom med sin gulnade, tonande blick och säger ingenting.
Tystnaden råder åter, förutom vinden och den klappande fönsterluckan. Barnen på musikscenen har tagit sin brandbil och gått någon annanstans med den och ännu fortsätter den färglösa eftermiddagen vidare och vidare, ljuset det av en Andrew Wyeth* målning, vitt och stilla och full av idiotisk mening. Marken har givit upp sitt magra motstånd och inväntar ofruktbart snön.
Gary skulle vilja berätta för dem om sjukrummet vid Cumberland Memorial Sjukhuset där Dana Roy låg döende med svart snor torkat kring sina näsborrar och luktade som en fisk lämnad ute i solen. Han skulle vilja berätta för dem om de kyliga blå kakelplattorna och om sköterskor med sitt hår uppsatt i nät, unga tingestar för det mesta med vackra ben och unga fasta bröst och utan åtanke att 1923 var ett verkligt år, lika verkligt som smärtan som hemsöker skelettbenen hos gamla män. Han känner att han skulle vilja mässa över ondskans tidevarv och måhända även över ondskan vid vissa platser, och förklara varför Castle Rock nu är likt en mörk tand som slutligen är redo att falla ut. Mest av allt skulle han vilja informera dem om att Dana Roy lät som om någon hade stoppat hans bröst fullt med hö och han försökte andas genom det, och att han såg ut som om han redan hade börjat ruttna. Ändock kan han ej säga någon av dessa saker för han vet inte hur, så han suger bara tillbaka spott och säger ingenting.
'Ingen gillade gamle Joe särskilt mycket,' säger Gamle Clut . . . och sedan lyser hans ansikte plötsligt upp. 'Men vid Gud, han växte med tiden!'
De andra svarar inte.

Nitton dagar senare, en vecka innan den första snön kommer för att täcka den ofruktbara jorden, har Gary Paulson en överraskande sexuell dröm . . . förutom att det mest är ett minne.
14:e Augusti, 1923, medan han körde förbi Newalls hus i sin fars lantbil, råkade tretton-år-gamla Gary Martin Paulson upptäcka Cora Leonard Newall vändande sig från postlådan i början av uppfarten. Hon hade morgontidningen i en hand. Hon såg Gary och sträckte sig ner med sin fria hand för att gripa tag i sömmen på morgonrocken. Hon log inte. Det där jättelika månansiktet var förstenat och tomt då hon lyfte rocken, och visade sitt sköte för honom - det var första gången han någonsin hade sett det där mysteriet så ingående diskuterat av pojkarna han kände. Och, fortfarande utan att le blott seende på honom allvarligt, hoppade hon fram med höfterna mot hans gapande, förvånade ansikte som han passerade henne. Och då han passerat, föll hans hand ner på låret och sekunder senare ejakulerade han i sina flannelbyxor.
Det var hans första orgasm. Under åren sedan dess, har han älskat med ett gott antal kvinnor, börjande med Sally Ouelette nedanför Tin Bridge '26, och varje gång han närmat sig tiden för orgasm - varje gång - har han sett Cora Leonard Newall: har sett henne stå bredvid sin postlåda under en het pistolmetallshimmel, har sett henne lyfta sin rock för att avslöja en nästintill icke-existerande fläck av ingefärsliknande hår

* Amerikansk modernist. Ö.a.
***** XII *****
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

nedan det krämvita grundsvallet av hennes mage, har sett den utmärkande skåran med sina röda läppar i färgskala mot vad han visste skulle vara den mest utsökt delikata koralls-(Cora)-rosa. Ändock är det inte åsynen av hennes vulva nedan det på något sätt promiskuösa svallet av magen som har hemsökt honom genom alla dessa år, så att varje kvinna blivit Cora vid ögonblicket för avslappnandet; eller det är inte bara det. Det som alltid drev honom vansinnig av lust då han mindes (och då han älskade var han värnlös emot det) var det sätt hon hade pumpat sina höfter mot honom . . . en, två, tre gånger. Det, och avsaknandet av uttryck i hennes ansikte, en neutralitet så djup att det mer liknade dåraktighet, som om hon vore summan av var mycket ung mans begränsade sexuella förstånd och åtrå - ett trångt och längtande mörker, ej mer än det, ett begränsat Eden glödande Cora-rosa.
Hans sex-liv har blivit både uppskjutet och uppgränsat av den upplevelsen - en halvfull upplevelse om det nånsin fanns någon - men han har aldrig nämnt den, även om han har varit frestad mer än en gång då han suttit i sina suspensoarskydd. Han har skyddat det. Och det är om denna incident han drömmer, penisen perfekt erekterad för första gången på nära nio år, då ett litet blodkärl i hans cerebellum spricker, formande en blodpropp som dödar honom i tysthet, omtänksamt sparande honom fyra veckor eller fyra månader i respirator, de flexibla tuberna i armarna, katetern, de ljudlösa sköterskorna med sitt hår i nät och sina fina höga bröst. Han dör i sin sömn, penis sjunker ner på sidan, drömmen tonande som efterbilden på ett televisionsrör avstängt i ett mörkt rum. Hans kompanjoner skulle bli förbryllade, emellertid, om någon skulle ha varit där och hört de två sista orden han säger - utflämtade men fortfarande tillräckligt hörbara:
'Månen! Månen! '
Dagen efter han läggs till vila i Hembygden, börjar en ny kupol att resas på den nya flygeln på Newalls hus.

***** XIII *****
Stephen King (C) 1973/1992
Översättning: Patrik Johansson (C) Dec/Jan 2006
*****(P)arzifal's***(C)ornucopia***A.D. 2006*****

Ö.a. : Översättarens anmärkning(ar).

*

*

*

LPWJ svensk version 12/05-01/06