primärfärger

Extravagant Blue

plockar ner safirer i det dunkla

är
ett moln av
uppskjutna drömmar

är
ut i rymden
cirklar fyrkantigt halvmånen

(världen summeras i ett ord:
bluE)

lägger man
mina utsträckta armar
klantiga rakning i otid
kommer man få
den värsta David Lynch
movie of the year
till och med i Hollywood
såväl som Bollywood
och människorna i Adis Abeba
kommer att samlas
kring
dieseldrivna elgeneratorer
och glo i skärmar
efter mig:
The first man on the half-moon
med safirer i sina kupade händer
plockade
dels från sina egna ögonfransar
dels från
här och var på jorden, världen
och de närliggande himlakropparna

jag tömmer expressamovarer
dricker fågelsaftste
och vingar växer i min lever
jag har mer att ge
jag ger
upp
allt i rök
skingras alla massor
nyfikna hundnäsor
bränns på mina
osläckta cigarettfimpar

Se på mig!
jag är
ExtravagaNT bLUE

the Bolshoi Theatre
spelar min kropp
för några rubel
som jag och du tvättat
i Bolsjevikernas Karthago
som vi saltat och ätit upp
och betalat
för vi tror
vi tror nämligen
god damn it!

att för övrigt,
(om det nu inte går att rädda)

bör allting förstöras
 

Kritiskt Red

alkemistens slumpfynd
slaktarens livräddande
kirurgiska ingrepp
en välsignelse som fungerar på riktigt
din blick mot min ryggtavla
som känns i hjärtat
är det röda i mig som brinner
som en solfärgad eld

Jag fylls till toppen
för att sedan pulvriseras
(är orsaken till dissonans)
jag säger JAG!
och är tyst
sedan

försvinner

från the face of the place
som en total disgrace
utan att känna
hur handen på hjärtat
ljuger
för sig själv om sig själv

världen bryr sig inte om lögner
den matas på sådant
och växer mellan saxar

den kritiska punkten
är ingen punkt alls
process som ständigt
accelererar i oändlighet

egentligen

är jag
värld-o-meterns
kritiska röda punkt

för jag är
hela världens
tonade solglasögon

Självuppfyllande Green

det är verkligheten,
stränderna av finaste guldsand
i tanken som vilar
drömmer fotspår lätta i sanden
soljäveln brinner
fotsulorna bränns på verkligheten

det bestämda sker

ovetskapen om tankarnas riktningar
är en myt
snara tajt runt halsen
är vetskapen

för länge sedan bestämdes
att ondskan ska vara utanför
i alla andra förutom i dig

du: guld

men i en vandring
av expeditionell karaktär
kom vi tillbaka
under himlen
där regngudens exkrement
faller på oss

och alla färger smälter

förutom
infantilt tidlöst
självuppfyllande Green
 

"I drove all night just to get to you" - Roy Orbison

Space Cadillac Pink
 
tbc färgad
människoliknande
avbildad under mörk
klaustrofobisk takhimmel
- staty av kött
(the unknown space cadillac driver
- statyn i provinsen)
där Elvis
TCB
hela natten lång

och välsignad är den
vars sprit
brinner i handen
och välsignad är den
vars drömmar
krossas
på alla vintrars heliga natt

i snedvridna poser
i ångan av överhettad kylare
på asfalten ligger
gror

svampmoln tar form under ögonlockar

leende klistras fast
space cadillac driver
återuppstår
världen är Pink
det gör ont ibland
men pink väggar
med pink cadillac
på motorvägar
av ihopsydda asfaltsbitar
och
infusion på sprit
och jordgubbar
krossas lätt
för Elvis
TCB

även om du är långt borta
även om
space cadillac driver

aldrig når fram

Självuppfinning

Självinsikt

Aritmetik

räknar stavelser, grämelser
trafikljus efter trafikljus
längs vägen som leder till din dörr
mina hökar viskar vägen
duva efter duva
kind efter kind
allt är uträknat och nedräknat

Asymmetri

inget är sig likt
trots det upprepade brevet
utsänt till samma adress
under samma månad, under ett annat år
av samma anledning
och trots att svaret alltid uteblir
inget är sig likt

Arytmi

ibland stammande, ryckigt
mestadels
är det avbrutna samtal
som leder oss
ut
och för oss samman
nästa dag
men inte alltid, ibland
beroende på
hur mycket vi drack, spillde
hur mycket vi minns, glömde eller vägrade glömma
ibland

jag grenslar amoralen
studsande
utan att vidröra och stilla ett hunger
efter polemik (ett vilset kärlekslöst vidunder)
eftersom
jag skriver efter ditt hjärta
som
aritmetiskt
är
asymmetrisk
och
arytmisk

Övergång

det är dags
min tusenåriga
jag har ju, trots allt,
glömt ditt namn, Maria

kanvasen
ämnad
för ditt porträtt
har jag slängt, förgjort
det kändes
som att riva ett pulsåder

det är dags
att ge sig iväg
för jag ser världen
hur den gråter
kallar på uppmärksamhet
och
den är så väldig
att den knappt får plats
i mina fickor, Maria

Upprinnelse

de föll
ur mig
rev ut mig
ur mitt skal

kaskeloter dansar
på mina fingertoppar,
de föddes
på min tungas udd

hör deras lågmälda tjut
vibrerande genom havet
de pålyser
min kläckning

det var ingen som sade
eller tänkte säga, alla teg
men de lyste
blygsamt iögonfallande
och sågs av mitt medlidande

då började det rinna
det började översvämma
och välte allt i sin väg
inget blev oberört
inget kunde stå emot
allt dränktes
i mitt mod

i min kärlek

Dränering

det växer törn
i ögonhålen på dina män
du älskade varenda en
och dubbelt så många ögon
nu är de utan, tsar Samuil
du dog

med ditt skelett
likt en spelkortspyramid
byggde vi ett hus
men det är inget hus
hus brukar inte ha
människoben som galler

vi känner lukten av dig
av äpplet du åt
av kvinnan du smekte
av hästen du red
av dina barn
i ditt skelett
i vårt hem

lukten blev salt
den sved
vi förvandlades
till luktsinneslösa Hundar
med vårtor över hela kroppen
dysenteri, pest, kolera!
ur våra skorpionsvansar
Eldbollar
satte eld på ditt skelett
vårt hem brändes ner
och i branden,
tömdes
Stjärnorna på ljus
i avsmaken
i vår svaghet

i sorgen

Analys av en membran

ljuset kommer in
gardiner fallna på
oanvänd golvutrymme
kan inte stoppa
soluppgången
pilarna på den analoga klockan har stannat
inväntar det förväntade
den induktiva tryggheten

Det är dock osett
att
lava läcker
i köket och toaletten
lite överallt
och lite varsomhelst
orange saft

väl inne
ljuset fångar blickar
och
överger de till väggen
väggen krymper
rummet vidgas
blickarna går förlorade
när de ser sig själva
där många har stupat
där alla gömts

i

förmodligen

självföraktet

Sambakarneval

tärd mellan
emellan krigande
e l e k t r o m a g n e t i s k a fält
det SPRAKAR av färg
kryp har gult
maskiner svart blod
erbjuder kompromisslöst
temporär kärlek
och långvariga vintersäsonger

det är inuti det sprider sig
bensinens oförklarliga tilldragelse
tidigare var
bröstkorgens inre
karnevalgata
där
inga karnevaler

längre

håller på att flytta bokhyllorna
de tynger lillhjärnan
så mycket smuts det samlar sig
bakom fina ord

allergisk och än mer letargisk
släpar fina ord
i en Chiquita kartong
trappa upp trappa upp

upptrappat

att de är så tunga... alla dessa, nanometrar

det droppar krypblod från taket
parketten smörjd med maskinblod
vart man än ställer
Chiquita lådan
nersmetad blir den, ändå

bensinen sprider sig
täpper alla porer
nÄr kriget
kriget
slutar aldrig
ja, ingen överdrift
kriget är oavslutbart
så gott som alltid
mynnar ut
i sambakarneval

dock

aldrig mer

Sprucken läpp

det vore bättre
att inte veta
vad som finns bakom
den spruckna läppen

har en kort magnesium sträng
- kan starta fyrverkeri
i ögonen
ni kommer att tycka om
alla explosioner
all förödelse
i regnbågens blindhet

hon är vis
kallar de horögon
deras vy är skymd
av spiralformade oxenhorn
dessutom
ni kan aldrig motstå
pianofingrarna

så ge er iväg!
kom aldrig nära
vaska inte fram
den kluvna tungan
- en enda viskning
kan förvandlas
till spetälska men

kom inte nära
för den vackraste munnen av alla
kommer belägga er
med spottatueringar av giftig stoft
ni kommer stelna
ni kommer inte ens kunna falla tårar
i paralysen

av ett svek

Brasklapp
 
hukad, försjunken
skriver sin brasklapp
Don Quixote är
en förrädisk person
vem vet vad han hittar på
den där
av sin mor hatade
dåren

förberedelserna flyter som de ska
han har räknat
och vet det exakta antalet sandkorn
i fickorna på de
som aldrig besökt havet
och
under bilmattorna i deras bilar
som de kör ensamma i

han har räknat alla gatstenar
det var förresten
väldigt lätt
för gatorna är tomma
och torgen uttömda

det som oroar honom mest
är Don Quixote
okej han gjorde ett bra jobb
i slaget mot de vildsinta jättarna;
han dödade varenda en av de
radade upp deras jättiska kroppar
skar upp de i små bitar
ahhh...
den där dåren
Don Quixote

så, de har bestämt sig
Han och Don Quixote
ska erövra världen
rensa den på tvåhövdade tusenfotingar
(för de är ju så förvirrande!)
de har packat ihop
sprängdeg
julkort, krya-på-digkort, LSD,
grattis-på-födelsedagenkort, macheter,
pincett (för de tvåhövdade tusenfotingarna)
och
artiklar för personlig hygien
 
brasklappen är skriven
han har berättat allt
för henne
skrivit "öppna ej!" på kuverten
och trots Don Quixotes
förändiska natur
kommer
Han och Don Quixote
ge sig ut i världen
och BEFRIA den
från

galenskap

Infantilia
 
Det är stunden
då hon vänder blicken
mot fönstret
ser hur
fotgängare (en säregen sort)
motsträvigt väntar
att deras gångväg
skall låsas upp åter
så att de kan fortsätta
mot nästa stopp
stunder som denna
är alldeles för korta
för att kallas händelser
(det är ingenting hon pratar om)
- förutsatt att ingen dör
framför hennes ögon
 
SE!
reptilia fräter sina barn
ett land, en plats
Reptilia (republic of)
patetiska satar
håller hårt i drakars vingar
skräck, skrik och tystnad
innerst inne
vill de
(deras högsta önskan)
bli aska

i Reptilia (republic of)
interaktiv kommunikation
smärtlindring
dödshjälp och
öl med sugrör
existerar inte
det är förbjudet
- konstant och högfrekvent
förkunnas det
av sjungande vita duvor

ingen undgår Reptilias apati
förutom hon och de få
för där, vid fönstret
på ett ögonblick
med ett litet snitt
varsamt med handen, med pekfingret
kan hon göra ett hål
i Reptilias väv

hon brukar hoppa igenom
luckan i Reptilias väv
hon brukar hoppa
och träda
i en annan
republic of

I en republic of
där tiden är självklart
ickeexisterande
där allting
är lika djupt som det är
man kan se
allt det osynliga
smygäta jordgubbar
direkt från
någon annans bakgård
utan att bli hängd
hunduppäten
beskjuten med saltpatroner
där drakarna är vänliga
där alla reptiler är jättar
men snälla sådana.

Hon och de få
brukar hoppa
i ett land, en plats
(där presidenten
är fyra år gammal)
i republic of

Infantilia

Postmänsklig: pissnödig och metadöd

Dödfödd

Insomnia är min älskarinna

energiskt trotsas tidsmaskinen
i ånga och ångest

jag ristar mitt ansikte i dig
säljer morgnar för nätter
tillsammans
med förfallet
med hoppet som fallit
ur min bröstkorg
och förlorats i tystnaden
ur vilken alla dikter
föds döda

och likgiltigheten
inför världen
nästlar sig sakta
och äter
ur förnuftet

Tomhetens Nimbus
 
cirklar hajlikt kring
smärtan
av mjuk hud
åsamkad

pantheon terra est
paradis

som när man hittar
det man letar efter
genom dis
och står upphöjd
med vurm för människor

men Diogenes skriker
från helvetets hålor
sträcker handen mot en
överräcker kransen ämnad för
the king of the dreamhunters

pantheon terra est
- avgudarnas plats
är världen, skriker Diogenes

och tomhetens nimbus
lyser runt hela jorden

medan alla som föddes
dör
en efter en

LocoMotiv

tyst alldeles för länge
oklart med intentioner
(svettdroppar frodas i misär
sniffar oreda)

karmastiltje, vardagsgung

millenniumtåg är moderna
de begär inte njurar som pant
rökning förbjuden
tandgnissel förbjuden

ingen stiger av
berusar sig på tågtoalettvatten
sminkar sig, killen där
skriver kärleksbrev, elektroniskt
självmordsbrev med finger
på tonade tågfönster

akvariumfiskar alltihopa
hudsjuka guldfiskar
- bortskrapat guldglitter
knastrar under trötta fötter

jag kommer (fortfarande) ihåg Dolly Bell, men men...

om det Eviga Pappersregnet
 
sålda är ärren
till de stagnerande rotationerna

malplacerad är en känsla:
sinus kosinus
alltid lika
ur alla vinklar
under alla
icke omständigheter

viker sig ner
kraften avtar
new york drar iväg
mot helvetet
och ormarna är dräktiga

snart föds fördärvet
med smak av
sena timmar och tjära 
och
hermetiskt stängda munnar
kommer helt blasé
fortvara stängda
medan pappersblad flyger
utan att falla på marken
utan att varken
brännas
begravas
eller odlas
på det vi kallar

himlen vid horisonten

Definition

Jag (Jag) tar (take) två (2) babyskedar av metall (Fe)
hettar upp dem till smärtgränsen (screaming out the pain) för länge sedan passerad (passé)
De fogas samman till flytande (liquid) gegga (steaming hot blah)
och sedan gör (do do) jag två (II) lika till formen (lika som bär) spetsiga föremål

och

sticker ögonen på mig (me me)
själv (punkt)

Stjärnan och Spindeln
   

I
begynnelsens ord
inkarnerades i en spindel
de fångade Faderns sålda mummel
i ett spindelnät
sedan gömdes de i en grön flaska
så att de inte skulle vara alldeles uppenbara
- dagen HÄPNADE

Kungens uppenbarelse var nära till hands
blott ett år framåt i tiden
och trots att tiden var långsam då
så rann det på
blandat med kylarvätska
den rann, Kungen slickade med sin tunga
talade, tillade
grät i åsynen av ett sjukhus
med himlen som mål
och gravitationen som medel
misslyckades att mätta
omättbara omänniskor

- alla andra ord därefter
är falska
för de är blott
en avbilds ord
 

II
det omöjliga i denna stilla stjärna
är att antända eld
den virrar runt sin egen axel
vandrar i sin egen smuts
stålhöljet kring
är en galen spindels verk

spindelns förlamande saft:
ett första steg
innan helvetet smyger ut

det finala steget:
spindelns håriga ben
nuddar stjärnans vibrerande bröstkorg
och DÅ
(i spindelns grepp)
föder stjärnan
ett vanskapt barn
med billioner pekande fingrar mot sig
med svärmar av köttätande insekter
bärande på ärftliga bördor
flygande mot sig
i obotligheten och feldiagnoserna
med botemedlen som inte botar rinnande
kvarstannar barnet
i stjärnans sköte
och
dess eviga mörker

En kärleksaffär mellan Tisza och en Man

svävar i radiovågor
det är den sortens smekningar
jag orkar leva med
de som inte
tränger in
i mitt sönderfallande inre

mitt hus har jag barrikaderat
gräset har för länge sen
övervuxit mitt skägg
numera är det längre än mig
och jag var en jätte
innan jag kröp in
i mitt underjordiska bo

Jag satt och samtalade med henne
hennes röst var så hänförande
viskade tillbaka mina ord
min bruna avspegling
hennes ostoppbarhet
repet med stenen vid ena änden
och min fot vid den andra
blöt och lerig
stod mellan oss

efteråt
kysstes vi 

hon omfamnade mig
och luften
for iväg
som bara hon kan
överlämnade mig
till främlingars händer
som motvilligt byggde mitt hus
där jag trivs

önskad av ingen

Hieroglyf
 
det har sagts i sten

"jag spillde mitt hjärta
det kan du se
i mina tomma ögon"

detta vansinne
en tidens svans
hånfullt briserar 
i ansiktena nedkletade
av romantisk syfilis
på typhus tatuerade 
jordätande bondläppars kroppar
rakt in i modern och hennes faderlösa barn
rakt igenom la histoire de la vie

sjukdomen är grönbruna ögon
det är ögon överhuvudtaget

de gula blommornas hegemoni
ordens apatiska utslockning 
"varför lever vi" frågan
det meningslösa svaret till den samma
reciprocitet
oproportionalitet
alla ska med
in i graven
tillsammans
med denna plåga
för det finns ingen bot
mot konformism

och medan våra hjärtans skorstenar ryker
våra ord
filtrerade genom tomma ögon
omvandlas

till hieroglyfer

Dasein 

Jag har kronan på huvudet,
kronan innanför kraniet,
hela världen
och tuktar den

världen är stor
mindre än mig

Jag har ringen på mitt finger
jag är ringen på världens finger
och Saturnus alla ringar
världens alla orgasmer
alla spasmer
alla köer i närbutiken
hela livet problematiken
det är Ich
och Ich liebe Ich

Jag är vackrast,
dödligt vackrast
för det finns inget
att jämföra sig med
och det är trist,
dödligt trist

Ich verachte Ich

Das Man

varje gång du försöker
lyfta mot skyn
så säger man
sluta larva dig

tyrannosaurierna
har överlevt
och lever än
ibland har de flätor
och växer snabbt
och smälter
i man
i Das Man
och du, Afrodite
du kan älska dig själv
men du älskar
det man älskar
das man älskar att älska
och stjäla dina känslor
om natten
och även på dagen
planterar man små taggiga
självutlösande bomber
det smärtar ditt hjärta
ditt ensamma hjärta
du är så ensam
att du till och med
inte finns
och nej!
nej å nej
älskade Afrodite
ingen är schizofren
man säger bara så
för ingen vill erkänna
att man finns
i någons huvud
eller mellanöra
Das Man
är alla dina beslut
brott
och alla dina straff

das man är allt
hela ditt Dasein

 
Spegellös Tillstånd
 
det finns inga speglar
förutom händerna
knutna pulsådrar
där vägar försvinner
i damm
myter om kvicksand
eller av tidens tand

nåden ber inte om hjälp
på sönderfallna ryggarder
eller mellan fingrarna

väglösheten drunknar
flyter på botten
dyker upp eller inte, ner
vad det än är
så är ni alltid
mitt
behag, bandage, banderoll
upprullad
i min garderob

alla behagliga och obehagliga lögner
järngreppar
inga drömmar kommer någonsin förverkligas
evaporerar
som andetag i sarin
som tårar i apaurin

- det är bättre att inte drömma
det är bättre att inte tänka
önska, älska,
de som inte förstår, älskar mest
deras kött är rött
de blöder sakta och vackert
förbehållslöst
in i alla lögner
vässade och upphängda i skylfönster
med månens baksida som framsida
med livet efter döden
i smyg
som första sidans
tidningsrubrik

(som mammor
de förstår inte
bara älskar)

trots att

jag saknar medlidande
för plågade själar
jag vägrar hjälpa
ingen knuff
till självmordbenägna
alla får dö ut
på sin egen
förlorade väg

för alla speglar är krossade
 

Dionysos

In vino vanställd veritas
tillrättalagd efter behag
vinklad efter rummets temperatur

bejaka
bejaka
BEJAKA leopard
min vanskliga natur,
sömmar blablabla med jajaja
med
nej
nej
nej
lämnar inga utväg
allt är låst
dagen förlist, knaprar ohört
sprider tomhet, flyter
honungssakta
vägrar dra tillbaka
morgonen av misstag

staden drar iväg
lämnar oss, leopard
den drar iväg
öppnar sin famn
(sin radarfria famn)
slukar upp alla de andra
alla de bakvända, bakåtgående

bejaka leopard
det som är kvar
osant, osunt, befläckat
kvarlämnat
mitt i pågående hjärncellsslakt
i hallucinationens

stillhet

Januari och Leoparden

januari jublar
jagad av leoparden

den är t i l l b a k a

det ena utan det andra
det nya med mindre hopp
går inte, rinner inte
utan förklädnad

en levande leopard innanför
leopardskinn utanpå

januari,
blå behå över ett par skor
blåaktiga behåfibrer
i eftermiddagssolen
fladdrar genom rummet

- hon sover än
barbröstad i maskens famn
maskens ohörbara skri
vrider henne i mardrömmar
leopardmasken vet:
så fort hon vaknar
kommer hon göra en piruett
och fly iväg genom fönstret

det ena utan det andra
går inte, rinner inte

och januari jublar
med alla sina
trettio grader Celsius
ända ner
till köldens

leopardinferno

Cirkel

en egendomlighet är denna spårvagn

gång på gång
träffas du och jag

- jag som i din personifikation
du som början och slutdestination

ingenting tycks vara cirkelformat

trots att det är

antingen en boll
rund sten
eller helt enkelt
något annat cirkelformat

som min tanke
din bana
och alla kärleksaffärer vi haft,

du ger mig vingar
samt håller i min lina

och det har nog aldrig hänt
att de med tiden
sänkt priset
på enkelbiljetten

returbiljetter, säljer de inte

Otidens Invasion

väggarna läcker skvaller
tomheten som är en skugga
är komplett
i sällskap av oidentifierbara ord
- de rinner som vatten,
åtföljs av avloppsrörens frihetsvisor

hela världen och bortom
samlad som i en ask
i deras sång

världen utanför och innanför
inhalerar honom
och medan han bryts ner
insjuknar världen
av hans cancerogena smak

allt sker tyst

innanför vattenfallet av uttalade ord,
bakom avloppsrörens sång

obemärkt

samtidigt som otidens invasion
förbereds,
med nästintill

majestätisk perfektion

Divergens Terrorist

sitter och river alla -ismer
klipper Churchills fingrar
förlänger Hitlers hälsningsarm
och den sträcker sig ända upp till månen
och hälsar på månoiderna

blåa bollen är slät
myror klättrar på Hitlers hälsningsarm
myror som följer efter andra myror
HitlerJügendMyror på väg mot månen
för att bilda nya myrstack

blåa bollen är Pompeji
efter dagen D
krater i min ihållighet
- ryggen röd av myrbett
min sång låter inte
som vind som visslar
för bollen är tom

hänger och samtalar med en nekrolog
vars licens de tagit ifrån
han anser sig vara större än Napoleon
själv, nickar jag instämmande
ja ni vet, Han
som brukar gräla med solen

vi befinner oss i fritt fallsläge
- en nackskottskonsekvens
vi är tydligen divergensterrorister

dock
det varken hörs eller syns
vem som märker oss

det kan väl inte vara
studieobjektet
på vår obduktionsbord
eller myrorna
som klättrat upp på månen
och bildat nya kolonier
i de döda månoiderna

Anger Management

någonstans häri
ligger ett vrede
vridmomentet ifrån

en kaskad

vi har grubblat
hur vi ska få stopp/bortförklara tyngdlagen
försökt sträcka ut en hand
men i sanning
har den aldrig riktigt nått fram

riskera sitt, rädda en annan
låter ädelt, HONNÖRVÄRT

men idag
köpte vi nya kläder,
från alla länder
åt vilka vi sytt
alldeles nya davidsstjärnor,
hela vi luktar
90 % polyester
10 % äkta vara
och blod
går ej att tvätta bort

särskilt blodet
som flödar på
längs ens egna
skrumpnande motorvägar

och varje dag likt denna
fluginfesterade varmtklibbiga dag
som med hela sin tyngd
skriker
FLUGMASSAKER

är bara ännu en dag
vridmomentet ifrån

*kaboom*

Tick-tack-tick-tack-tick

borde krossa och slänga
min analoga väggklocka

det är så lätt
att glömma sig
i dess
tickande

ljudet sprider sig över hela parketten
dess kalla speglande yta
andas fritt
befriad av rörelse

bara under hösten
är det aktivitet där,
då täcks parketten
från hörn till hörn
med löv
som faller
från mina revbensgrenar

höst,
känns det som,
är den längsta
av alla
årstider

om det inte vore för

rivmärkena över hela parketten
skulle det inte gå
att ens ana
dess förfalls vidd
hur det rinner förruttnelse
från bortslitna naglar
och

hur väggklockans antimusik
broderar ärr innanför kraniet
- det går inte
att ens ana
hur djupt de går

dock,
den evighetslånga hösten
ärren innanför kraniet
och kroppen under högen av höstlöv
är ingeting,

vi ska prata om

Regnet över Apelsinen

vi klagar över regnet
för något är ruttet
som med staten Danmark
jämför andras spillda tårar,
zigenska bröllop,
längtan efter bergen,
zoolejonets tillvaro

med regnet som faller över
apelsinträd
över apelsiner som faller på marken,
apelsiner på båtar över atlanten
över vattnet som bubblar
som vi dricker
över det salta vattnet som vi drunknar i
som glimrar under solen
solen som skapar oändliga vägar
men bara när det inte regnar

vi gråter regnet som vi hatar
som de mörka molnen
under våra ögonbryn
där hela världen
badar och tvättar sina händer,
det smutsiga regnet som fastnat i luftstrupen
regnet som sköljer våra spår
som glömmer oss
som ingen viskar om
regnet
som aldrig slutar falla

Saltdrivor

liknande fall
även av större storleksklass,
av svart-hål-slukar-upp-den-ena-stjärnan-
av-en-tvillingpar-stjärnkonstellation karaktär
har hänt

det har hänt,
att sammetslen hud lossnat, även förut
blivit vanställd av stiltje,
omvandlad
till hamnlös gyttjehav

det händer hela tiden
att jordplattor glider ifrån varandra
- den ena hamnar på botten av klotet
och fryser bortom igenkänning
- den andra, hamnar under en molnlös himmel
omsluter sig själv
blir öde, fruktlös
som ett hav
som har förvandlats till drivor av salt

det har hänt många gånger förut
ja, även av större magnitud
men jag ville berätta
att det har hänt nu

igen

Syndabock

Halvurdrucken kaffekopp skymmer vyn. Den osynlige gästen på andra sidan bordet väsnas över några politiska aktualiteter. Kaffekoppen är dock emellan så det går inte att se den osynlige, men han hörs och det är en smula enerverande.

Det går inte att säga vad han pratar om, för under den senaste kvarten har han gått igenom minst tjugotal olika ämnen, personer, platser och några djurarter.

Jag lyfter upp kaffekoppen, tar en klunk och lämnar koppen så att den åter skymmer hans osynliga tryne. "Låt oss gå igenom alla argument" - säger han. Själv orkar jag inte replikera på hans halvretoriska uppmaning och stirrar ihärdigt i min snart helt urdruckna kaffekopp.

Detta tycks uppfattas som ett medhållande och den korta tystnaden som följde efter uppmaningen avbröts. Argument, på ett tillsynes uttömmande sätt, radas upp, men vad dessa argument är för eller emot är fullständigt omöjligt för mig att bedöma. Slutsatsen är tydligen att allting är en ickenamngiven persons fel.
"Underbart" - tänkte jag
Det viktiga är inte Vem
Det viktiga är Vemsomhelst

 
Revolver

spinner omkring
avvaktar iakttar
godtyckligt
likt en skallerorm
strövar revolvern omkring
med risig sikte
med avtryckaren kramad
av ett till hälften kapad
bloddränkt finger
oinbjuden
och alltid förvägrad
av det borttappade sinnet

otal gånger
kastad
i Ganges sakrala lort
åter funnen
i en uppsprättad helig magsäck
åter kysst
av världens vackraste mun
åter kramad
av ett kallbränt pekfinger
åter avfyrad
i skrumpen av skrumpen
sinneslag

Avgud

våra stormar är turbulenta
välter om våra rotlösa tempel

alla mödosamt karvade granitblock
sveps med
genom fjärde dimensionens avloppssystem
likt fjädrar genom luften
roterande
tills de tillintetgörs
i tårögdheten
i självömkan
- vår moder och fader

skapelsens magnitud
är imaginär  
allt det ogjorda abstinerar
det som åstadkommits
- är ingenting

vi fruktar dock inte!
ändligheten är oändlig
våra ikoner lyser upp
våra rum
vi blir
               varma
                               mjuka
                                             ödmjuka
och därefter,

utplånar vi varann

Ruttenhet

örnen pläderar för sin stinkande frihet
den som du slet hjärtat ur

knäböjd inför Vidden
dess rakbladsvassa fjädrar
störtar med vindens andetag
som i desperation örnen
sliter av sig själv

tåget stannar för en stund
betraktar den plågade örnen
torterad till oflyghet i din handflata
som skälver till och väcker
den sovande betongen
med örnens olidliga örnläte 

Du tar örnen högt ovanför
den faller in i alltets blick
högt ovanför huvudet
och den ser åter Vidden, för en stund

din hand är sträckt
och med en enkel vridning
med endast tummen och pekfingret
avbryter du örnens förruttnelse

den påföljande tystnaden
är påträngande närvarande,

tåget accelererar sakta
och dess resa fortsätter

obönhörligt

tolkning av begreppet "arvsynd"

om den Tragiskt Ändliga Mänskligheten

intuitionerna krälar efter
luftfyllda människourholkade kramar
anpassar världen efter paranoian och hysterin
och floden är de vansinnigas nya hem

där lever de kvävande
i ständig rörelse mot den stora oceanen
där själar försvinner
enligt bermuda triangelns mysticism

paranoian och hysterin
förvränger verkligheten
för här finns det inga människor
inga individer inga stjärnor
ingen tankeberoende tid ingen dåtid
bara flodens flöde mot den stora oceanen
är verklig

orubblig

och upphov till all blues i världen
all elände och all behag
upphov till allt
flyktigt temporärt icke beständigt
och således upphov
till allt tragiskt mänskligt
den onda cirkelns garant

för all människoändlig framtid

den Otrevlige Poeten

jag gjuter himlakroppar med glöden av min cigarett
och går aldrig in i alkoholfria lokaler
jag mår illa av trevliga nykterister
likasom trevliga nykterister mår illa av mig
och må vi aldrig träffas
på vare sig the wild eller
the sunny side of the street
för i fall det händer
kommer både vildheten och solen att dö i mig
och flyta livlöst på ytan av ett hav av spyor
likt alla dessa fiskar sprängda med dynamit
flyter i denna klarblåa sjö

i Bokmalarnas Magar

jag söker solen
med mina ögons
knivskarpa vrål

sliter sidor ur trötta böcker
som ber om att bli brända   
jag söker fåglar som omfamnar oceaner
och skiter på vackra fasader
jag söker människor
som rensar fågelskit
från vackra fasader
jag söker människor på solen
som ätits sönder och sover
i bokmalarnas magar

jag försöker finna mig själv
bland alla himlakroppar
men det är molnigt alltför molnigt
och intet går att finna

den Offentliga Toaletten

sket och tänkte på
några verser till en eventuell dikt

hade för avsikt att skriva
några rader som luktade
bränt gummi
något med snabba ryck
som potentiellt
kunde lyfta jordskorpan
men eftersom
världen har svårigheter
att minnas saker som bör minnas
ville jag fånga allting på en gång
jag ville inte riskera att bli glömd
på grund av min egen glömska

så jag tog lite av min skit
och skrev hela dikten
på den offentliga toalettens vägg
den blev hur vacker som helst
men det är synd
att jag inte fått än
några kommentarer om den

om Löss

ögonen
hängande i trädgården
som blommor och träd
eller flygande
som fåglar och flygplan
hävdar sig
genom att ljuda, dofta eller prassla

tigande om sin förväntan
berättar om händelser
om vilka ord är överflödiga
när de irrar runt på
graffitimålade väggar
som bedövar
likt ikoner i kyrkan
där man hör
klocktornets enformiga rop
som vi i sin tur plagierat
i toaletterna

i ljudet av toalettvattnets omlopp
genom våra ådror
som rinner ut i floden
där alla döda blommor, träd, fåglar och flygplan flyter
där ögon som lossnat
från de döda blommorna, träden, fåglarna och flygplanen flyter
där ihålligheten töms på sin utfyllnad
där löss helt bekymmerslöst badar
i all denna död, i allt detta skit
i vårt blod, i vår döda gud

Alltets Mening

vi äter oss mätta på mat
som sedan blir skit
vi skapar världar
som sedan blir skit
vi dricker den finaste ölen
som sedan blir
den äckligaste av alla skit

vi skriver dikter om skit
som är skit

vi skriver dikter
även om det vackra
och de är också skit

Saker i Sten

stenens hjärta
och solen i stenen
bestämde sig för att diskutera

de lät fåglarna
supa i sig alkohol
och händerna att slåss med regnbågarna

i deras ögon föddes törnar
som har fängslat deras samtal

i Solens Frånvaro

himlen välter omkull
över tystnadens déja vu
lämnar kvar vissen måne
att ströva omkring
och sprida sot
falsk värme falsk ljus

för solen är död
och de som fryser
känner ingen köld
de vet inte vad som pågår
de vet inte att
dunkelheten är evig

i solens frånvaro
det dunkla återkommer var dag
och lägger sig som en slöja
omäbärkt
över tankarna som ruttnar bort

om Blommornas Uppgång & Fall

rotlöshetens kedjor rasslar
och blommorna knäböjs
inför vansinnet
- offrar sina dofter

nektar blir till tårar
i varghyndans ögon
inatt drömde hon om kärlek
som inte fanns någon annanstans
förutom där
i hennes dröm

här ute är det enbart
en evig flykt
ofrivilligt
tillsammans med
godtycklighetens och slumpens vind

hyndan är sentimental
hennes värld är medlidande
och därför gråter hon
för det är blott
när de vissnat och dött
som blommorna lyckas slå rot

den Påträngande Utsikten

sitter,
likt Hitler på tåget i Ryssland,
drar ner persiennerna,
precis som han
i åsynen av sina egna
sårade soldater,

och livet leker

för
på radion sa de
att det är soligt ute

Det vi beundrar mest

solen

med vårt förkolnade blod
på dess kind
som en tår
som blir till en ädelsten

som en tår
men det är ingen tår
och den blir ingen ädelsten
det är bara smuts
på kinden

Det vi beundrar mest II

det är alltid det man aldrig kan bli
som man beundrar mest

att inse det
vore förödande
för världens oceaner

Stilleben

numera är det aldrig människor i mina dikter
här och där dyker Márija upp
men ur grottan kan ingen se henne
inte ens jag
(trots att solen och jag käkar äpplen tillsammans)

Ja, och jag såg hur sjön förångas i hettan
hade den i min blickfamn
och där fanns det inga människor
inte ens i båtarna i mitten av sjön
inte ens på grusstranden
ingenstans fanns de
jag viskade till månen
jag ylade under den
skrek, skällde, började hosta
och till sist spydde
men trots allt det
kunde jag inte hitta människorna

och så, med tiden
försvann de allihop
från mina (nuförtiden)
nature morte dikter

den Heliga Treenigheten

ringar i vattnet
vidgar sig ut ut
vidgar sig till oändlighet

nya universum skapas
inne i det fyrkantiga
där tankarna blivit fängslade
där de nästintill kvävs till döds
under molnkuddar
där de blivit korsfästa
på den heliga triangeln
av kärlek, revolution och poesi

piss
skit
och blod

Closed for Business

jag var på väg till platsen
till platsen där stjärnorna köar
och faller på knä

jag hade hört talas om denna plats
av solen när hon söp sig full
under en orgie där alla var med
både jag, márija, solen och hunden

hursomhelst

jag var på väg
till det intergalaktiska ljusdepartementet
jag ansåg att jag blivit orättvist behandlad
och att det saknades nästan hela min rättfärdiga del av ljuset

jag kom fram till kontoret
och det plötsligt slocknade framför mina ögon
det var stängt
det stod
"vi har stängt, för alltid"

Så talade mannen av Stål

jag skriver om stål
stålarbetarna stirrar ilsket på mig
jag skriver om stål och dina blåa läppar

det är musik
det som hörs när jag
trycker ned tangenterna
och skriver STÅL

det är smält stål
det som rinner längs min panna
det är svett av smält stål
tanken om dina blåa läppar

stålarbetarna som dör
för armerat betong är sura på mig
deras tomhet äter mig
det är knappt att jag orkar skriva ner
hela min dikt om stål
om dina blåa läppar
om det som blev istället
om det jag förvandlats till
i mina tankars åsyn av dina blåa läppar

och nu kan inte ens solen
smälta mig till kött
den kan inte heller smälta dina blåa läppar till kött
och inte heller smälta stålarbetarna till kött

det är kallt under solen
allt har blivit av stål

Kerberos NyårsÖnskningar

till dig med frusna händer på torget
min kompis avantgarde
inget annat än kylan

till dig osynlig under gatlyktan
min kompis romantique
en hel arsenal blytunga förbannelser

till dig Márija
så länge du är
Preverts onaniobjekt nummer ett
en enslig nyårsdag

om DET som bl a hoppat upp ur Rimbauds amputerade ben

jag vet inte vart jag får de ifrån
de där tankarna som gnager på min ryggrad
likt galna hundar på benmärgslösa ben

de hoppar upp ur Rimbauds amputerade ben
ur gräshoppornas amputerade ben
som ligger vid flodstranden där jag och min kompis fiskar efter färna
där de ligger likt lem vid en massekerplats
som varit och kanske fortfarande är en lekplats

ur oöppnade pocketböcker som man fått i present och aldrig läst
som ligger som gravar under sängen
ur mobiltelefonminneskort på en giga byte
med x antal videoklipp som är fullständigt likadana på alla minneskort
i alla mobiltelefoner i hela världen fast med olika ansikten

ur stekpannan där jag tillagar min grannes middag
och han tillagar den dödes middag
och den döde äter inte något längre
men om den levde så skulle den äta min middag
tillagad i en exakt likadan stekpanna
som min grannes stekpanna
fast i en annan färg

jag vet inte vart jag får de ifrån
de där tankarna

om de som absolut inte är vi

under den eviga skuggan
medan solen skiner lömskt
kommer stunder
då allt stannar till
molnens vals
cigaretternas rök
hundarnas skall

de där stunderna
då jag berättar om mig själv
som om världen
inte längre existerar

och de kunde ha varit verkliga 

vansinnets vedergällning
ondskans ok
kalla det vad du vill
självföraktet är lättast att se
i andras ögon

Balkans Dagbok

Ambivalens

-VELES- ur de illitteratas
vattentörstiga infertila täcke
uppkommen

tagen på långa färder
bort från grönskan
gömd bakom monoguden

men vid fullmåne
varulv ylar
ett monster i dagsljus
ickeförstådd
lika vacker som dig Fan
som dig, dyngsure Veles

vi har förvisats
- ett naket djur, varulv och Du
inget himmelskt i oss
men ack så gudomligt
så vi roffar åt oss hans ljus
och gång på gång
faller vi offer för vår jordiskhet
och gång på gång
faller vi svärtade
vi blir det vi är
ickekrigare, banditer

vår rynkiga jord törstar
gisslantagen av Hans nåd
men vi är orättfärdiga
fullständigt fullständiga
skjuter ner morgonstjärnan
ylar!
Åska mot bröst...
och
din saft, Veles
i din död
släcker törsten

allt som finns är vi
den himmelske
även han gömd
bakom monoguden
förstår inte
kan inte
vill inte
BEHÖVER inte förstå

och medan han är himlen
är Vi
allt som kallas liv
- himlen är vår längtan,
underjorden

vårt kall

-PERUN-

kosmos tillhör barbaren
inte människa
blott en avart

de höga bergstopparna
tillhör barbaren
inte avbild eller avbildens revben
blott förhistoria
en mördande sten, fackla
- det är bara Satchmos
mest populära eller inte

hursomhelst
så tillhör allt barbaren
som plockar irisar
och sätter de i hennes hår
hon är lika vacker som hennes tårar
barbaren dricker hennes gråt
hon
är barbaren

de gror i underejorden
och sedan svävar
lämnar inga fotspår
har inga fotspår
- det går inte att lämna avtryck
på moln

när han släpper fosfor
ur sina fingrar
och bländar månen
när han trycker in den dyngsure
i ormbon
genom daggmaskars slemmiga kanaler
det är oss
barbarer
han ur kärlek höjer;

för vi
är kosmos
utan ens det minsta av mörker

i oss
 

Orientexpressen

öde regnbågsviadukter över Pelagonija
över byarna och tobaksfälten
över sockerfabriken och kylskåpsfabriken

regnbågsviadukterna skriker efter orientexpressen
men tågen har slutat rulla
- behöver ej ta omvägar
de har slutat med att
inte besöka oss

järnridån föll rostig

det är kallt
de nakna sepiabergen fryser
det är kallt
alla Titofotografier är eroderade
södersmulade till små sandkorn
som alla akvedukter
som det första, andra, tredje
och FJÄRDE Riket

vattnet släcker inte törsten
den är övertäckt
rinner än
men syns inte
(vi har slutat bygga akvedukter)
- himlen är inte
vattenfärgad längre

tobaksfältens gulsot skörd
torkar våra händer
våra hjärtan smalnar
de formas till trumpeter
och spelar ironi
ackompanjerade av alkohol
knytnävslag
upprättelser uppföljda av uppsprättelser

mjukt och sakta
faller,

giljotinen

Balkans Dagbok
 
i en svart påse fann jag
en del av det du skrivit
Balkan

öppnade påsen
bläddrade revbenen
läste
vad maggotar skrev

i en paj fann jag
en annan del av det du skrivit
Balkan

öppnade pajen
den var kall och hård
bläddrade filodegsbladen
läste
vad mögel skrev

sjön spottade ut
fiskar på ytan
den skrev
en del av din dagbok Balkan
den skrev med fiskar
och jag läste

jag särade dina ben
skrev framtid där
böjde mig och tittade in
och läste vad vi skrev
TILLSAMMANS
trängde in min tunga
och smakade
på vårt alster
- den smakar vår

naivt tror vi
att allt annat går att glömma
och inväntar
att vår fullständigt
tomma och tjocka bok
ska ramla ut Balkan

naivt? ja
men allt annat
kan dra åt helvete ändå
även din
förbannade dagbok

Balkan

Ricochet

ett barn
med ansiktet fångat i
kallnad stearin,
med kinder likt äpplen
stelnade i ett leende

omänskligt stor
tvärsar en bro
med vidöppna handflator
stannar av
inväntar ett flygplan
fortsätter
sänker ner blicken
gräver i bron av stål

floden därunder
forsar och är döv
släpar med sig bortramlade skor
flera alltför stora
och en mängd mindre
vill gärna äta upp
alla barn och alla flygplan
- den är vacker

barnet
som gräver i bron av stål
fortsätter
som om allting redan hänt
som om allting redan hänt
som om allting redan hänt
höjer blicken för en stund
B R Ä N N M Ä R K E R sin horisont

- det var inte ment

och i floden
bortramlade ett par skor
varken för stora
eller för små
tillsammans
med en mängd andra skor
av olika mått.

Bumerang

det är varmt idag
plus trettitvå
himmelska riddare
(the beast from the east)
- en sparv på jakt
en fluga på flykt
korstvärsar, grumlar himlen
rör om i bassängen
i denna sjö
som kallas hav
för blå möter blå

fascinerande aspackade
på Captain Morgan
product of Albania,
"Love is in the air"
och här omkring,
en sparv på flykt
en hök på jakt
öst i en kyss
möter väst
det är varmt idag
över trettitvå

våra öron
täppta med sött vatten
angelägna att höra
vinden när den svischar
(millennium style)
mellan alla anglicismer
fylls med skrik
hökläten som bedövar
sparvläten som läker
flugläten som förargar
skrik som doppas
i Ibiza drömmar

en rullning,
plötsligt, ur ingenstans
fastnade i våra halsar
inte en min, inte en tanke
och i fullt spring
mot sjön som kallas för ett hav
medan det spöregnade
skor av olika mått,
medan det spöregnade
okända skitiga skor

för det är alltid skönt
att bada
när det är
runt trettitvå.

Den Nakna Ön

   
Den ruttna tanden är lagd i ett mandarinskal. Den hemlösa byrackan upplyfts inte av mandarindoft och andra typer av honungsord. Hamnen, där byrackan vistas som mest, är full av folk men tom på båtar. Många hoppas att de kommer döda den i höst.

Dess ilska över tjocka pappershögar och ovälkomna gästers skor har blivit tandlös. På utsidan är allt som det var förut.

Den bär stolt (tandlöshet har ingenting med självrespekt att göra) namnet på en politiskt halshuggen odugling till general som farfar avgudade.
En general för vars skull farfar bar järnrör och krossade agitatorers mjuka revben med.

Agitatorer som skrev dikter med en stor tår och ett litet droppe blod på undersidan av stora stenar som de sedan klumpade ihop och lade i farfars hjärta.

Agitatorer, fotnoter, osynliga människor, hjältar idag.

Med tidens rätt att bedöma, hjältar med all rätt (men vem bryr sig egentligen). Deras namn pryder fint hamnens namnskylt.

Ö
   
på denna av land omslutna ö
gräver vi fram
mullvadslikt nätter som dagar
det i månljus skrivna
det omskrivna
som hennes skönhet som besjungs
som hennes storhet som hyllas
som hennes skörhet som beundras
stoppas undan ihopvikt i fickan
som något värt att betungas av

krigen sjunger i oss
våra lyckliga tårar
faller som istappar
och befruktar
jorden
där
i framtiden
nya slagfält
kommer födas

likt en kniv tryckt mjukt mot en strupe
känns lyckan
längs halsen den pirrar
halsar är likt hundars
revirmarkerande lyktstolpar
alla märken sammanlagt
berättar om en massaker
om en massa saker
som har hänt
oåterkalleligt hänt
längs vägen i vatten

det är antingen dag eller natt
det är aldrig mittemellan
lykstolparna där hundar pissar
antingen lyser
eller inte

- när vi går förbi
lyser de inte, de släcks
när vi gått förbi
tänds de igen

och vinden är den enda
drivande kraften
som den blåser
när den blåser
var än den blåser
så blir det hänt
oåterkalleligt hänt

på denna av land omslutna ö

 
Young Bloody Dicks
 

Parken döptes till Los Angeles. En präst kom förbi, välsignade platsen spillde lite heligt vatten. Några fyllon strax därefter satte sig på en bänk. Spillde några hembrända droppar metylalkohol.
O bella Ciao! Give me a reason to stay here. (not)

Bobby Peru och Bobby Big Bull parkerade bilen på gräsmattan. Gräs på gummi är så fräscht. Död igelkott stack allas näsor, Bobby Big Bull är inte tyst av sig - hans skägg är rolig, men han är en starfucker, kan alla Western secrets. Monster truck madness romantik i parken Los Angeles, en open rooftop Gaybar - gömd bakom allas förnekande och så Bobby Peru & company. The japanese Perpetuum Mobile kan lätt vara allas farsa, de kallas young bloody dicks och de är det.

The honey-bunnies sover. Det är fucked up förlegade idéer som har virat allas gevärspipor. Hohoho "Gaybars are places in Amerikha. Capishe?" och "Honey-bunnies are to sleep at night!"

Och så blev young bloody dicks några i mängden, tralalalister av gammal visdom.

Efter några år fick Bobby Peru och Bobby Big Bull vanliga namn, de trumpetar lite då och då, två skrynkliga nobodies som ville vara så mycket mer.
 

Via Ignacia