När jag öppnar ögonen igen har ingenting förändrats,

Mörkret tvingar sig in i mitt medvetande,

en ytlig stickande smärta

som efter ett tag blir ett djupt och synligt ärr,

en påminnelse att det har hänt.

Bortom ljuset ser jag 2 gestalter komma gående

de är klädda i svarta huvudbonader med rosa plymer,

mellan sig bär de en sliten koffert stor nog att rymma mig.

Jag vet att de har sett mig nu.

Tigande står vi och tittar på varandra tills en av dem,

den äldre, pekar på brevet till dig som jag håller i min hand.

hon öppnar munnen men den är tom och jag försöker få henne att tala,

istället vänder den ena mig ryggen och öppnar väskan och gräver i högen av papper.

Till slut hittar hon något och håller upp det framför mig och ber mig läsa det högt.

Jag gör mig hård och ogenomtränglig.

Handen dras tillbaka,jag skrynklar ihop mina ord,

allt återgår.

Jag har ingenting sett.