Jag befinner mig vara på samhället botten just nu.

Men det är inte många som tror det. Mitt belevade sätt och propra yttre, får många människor att tro att jag  innehar någon chefsbefattning. Ja, det har varit en lång väg att vandra, ditt ned. Där nere där sådana människor befinner sig som mår riktigt dåligt. De mår dåligt inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Hur hamnade jag då här nere? Ja, låt mig säga som så att det har varit en lång vandring hit ned. De som befinner sig här nere går antingen ned sig psykiskt eller fysiskt, eller så tar de tag i sin livssituation och blir självständiga.  Ja, när man är lönearbetare så är det arbetsdagen som ger en struktur. Nu i min situation gäller det att skaffa sig en inre struktur till att forma dagen.  Det är nu jag testas, ifall min tro på det jag tror på håller.

Sedan en tid är jag nu i utvecklingsgarantin. Där Studiefrämjandet fick agera från uppdrag av Arbetsförmedlingen i att  se till att få ut mig i arbete. Handläggarna där kallades för coacher. Jag fick en coach som var i trettio årsåldern. Jag kallades till ett första samtal  med henne per brev. Då jag klev in i hennes rum, så blickade hon på mig med ögon som var lite beslöjade. Det första intrycket jag fick av henne var att hon var liten och nätt.  I samtalet med henne hörde jag många nyandliga floskler som  " Komma i harmoni med sig själv och arbetslivet " samt " ens inre avspeglar det yttre" och "Varje dag kan man lära sig något." Ja, i och för sig stämmer det, det hon sade. Men ibland klingar sådana ord falskt. Det måste komma från rätt mun för att orden skall bli trovärdiga.

 Det första jag fick höra efter det att jag fyllde i försäkringskassans närvarorapport. Var att ifall jag inte tog en kopia på den ifyllda närvarorapport, skulle hon inte i framtiden skriva under någon sådan rapport mer.  Två månade förflöt och jag kände att något inte stod rätt till med henne. Hon radade upp sina misstag och fick det att se ut som jag gjorde dem. I alla fall så gjorde hon något gott. Hon såg till att jag fick praktisera på en folkhögskola här i Norrköping. Jag gick med en äldre lärarinna och lärde romer förberedande svenska.

På kafferasterna så samlade lärarna sig oftast i lärarrummet. Folkhögskolan hade flera filialer. Den filialen där jag verkade, hade mest romer. Några bland lärarna som hade hand om romerna pratade mest illa om dem, ansåg jag. Lärarna pratade om alldagliga saker och tog upp saker som inte engagerade mig. En dag såg en lärare till att jag i sista minuten fick åka med till folkbildningens dag i Linköping. Med de andra lärarna. Där hörde vi bland annat en politiker som nog var folkpartist som sade att folkhögskolan måste fortfarande finnas då eleverna där får utrymme att växa som människor. Reflektion och alternativa tankar över samhället och livet samt att bli hela människor. Ja, ni vet hur politiker kan låta. Men de folkhögskolelärarna jag pratade med efteråt, ansåg att så är de på folkhögskolan.

Dagen kom då lärarinnan skulle utvärdera mig, ja det gör sådant där också, på folkhögskolan. Hon sade att det gick mycket bra med romerna i klassrummet och att jag hade en jättebra kontakt med eleverna. Ja, nu är det så att jag är rätt så luttrad när det gäller vad folk säger till mig direkt, sedan vad det så säger då jag inte är närvarande kan vara något helt annat.  Men en sak tog hon upp som jag tyckte lät spännande det var "Jo, Andreas, du kan inte läsa av de sociala koden här bland lärarna då vi pratar under fika rasterna. Du säger en massa annat som man inte skall säga här." Jaha, tänkte jag då. Ja, det hör till bilden att jag ibland ställer mig lite dum och låtsas inte veta så mycket. Jag frågade henne om hon menade den gången då jag frågade ifall någon kunde förklara för mig vad andligt var för något?

Lärarinnan skakade på huvudet. Så jag frågade igen, ifall hon kunde ge mig något exempel då jag inte följde koden. Jag frågade igen "Kan det ha varit den gången då jag reste mig upp och sade att hur kan en atmosfär av växande mognad komma tillstånd på folkhögskolan då ni lärare pratar illa om romer och annars pratar om alldagliga ting"?Lärarinnan såg ängsligt på mig och rodnade lite. "Ja, Andreas, sådant säger man inte." Sedan  innan julen 2008 så blev jag avtackad av skolan i aulan. Andra elever som gjort sig förtjänta på något sätt tackades också av. Sedan blev det gemensam fika med eleverna och lärarna. Jag fikade med romerna.

Tillbaka då på studiefrämjandet så fick ville min coach "jättegärna prata med mig." Jag satte mig ned och lyssnade och fick höra att lärarinnan hade ringt och sagt till coachen att jag inte kunde läsa av den social koden. "Ja, Andreas du har aldrig haft möjlighet att lära dig att läsa av den. Jag har jättestark intuition och det känner jag att så är det, Andreas." Jag började få nog, men det märkte hon inte. "Sedan angående dina arbeten och varför det som skedde hände så. Det beror på att du är så stressad att du inte kan greppa helhetsbilden." Jag satt där och börjad ladda upp. Det rätta skulle ha varit att ta det hela med humor, men just då ville jag inte skoja till det. Så hörde jag vidare. "Ja, Andreas angående den sociala koden så känner jag att du inte kan läsa av den här heller, på studiefrämjandet." Jag satt kvar och tittade på henne, i ett laddat lugn frågade jag ifall hon kunde ge mig ett exempel. "Nej, Andreas, inte just nu. Men det jag så vet är att det är viktigt att vara närvarande i nuet inte stressa" fortsatte hon så.

 Hennes låtsade inkännande attityd fick mig att vilja vara någon annanstans. Till saken hör att hon leder chi Qing på fredagar för de långtidsarbetslösa. Då var jag med en gång och hon föreföll mycket osäker i det att hon bläddrade i en bok inför varje övning . Jag visste också att flera andra äldre kvinnor som hade henne som coach, var tvungna att praktisera som städerskor.

Jag avskedade mig i det jag sade: "Att nu projicerar du, i närvaron som är du". Vilket är min personliga uppfattning om att hon gjorde.. Hon skall inte ha med människor att göra är min åsikt. Dagen efter kontaktade jag hennes chef och bad att prata med henne och min coach. Jag fick tid och tog då upp alla missförhållanden som hon hade åstadkommit. Som hon nekade till i samtliga fall. Jag undrade ifall hon förträngde eller glömde händelserna. Hon blånekade till att det överhuvudtaget hade hänt någonting. Jag sade så att jag hade full förståelse till att hon nekade till det inträffade, då hon nog inte skulle erkänna det framför sin chef. Men jag framhöll att det var viktigt att hennes chef fick reda på vad som hade hänt. Sedan sade jag också att vi höll på att reda ut något, som man inte gör i Sverige då man följer den sociala koden, nämligen försöker lösa en konflikt.

I sådan situationer är det viktigt att vara lugn och saklig. Jag sade att lösningen för mig bestod i att få en annan coach en henne. Kom även med förslag på hur studiefrämjandet skulle kunna ändra på sin arbetsrutiner. Samt att vi arbetslösa är i underläge gentemot coacherna. Och i beroende ställning till dem. Jag tog också upp att det som gäller i en konflikt är att man är närvarande i  en vilja att lösa den.

Jag avslutade med att säga att det nog fanns flera som hade åsikter om coachen, men att det inte vågade träda fram. Ja, jag fick en ny coach. Jag kan säga såhär då att jag kommer att tänka på den tibetanske munken som tackade ödet för sina svårigheter. Då kineserna tog hans hem och de ting som betydde något för honom.  Till slut hade han bara en matta som han mediterade sittandes på.  Han menade att nu då allt materiellt fråntogs honom, kunde han koncentrera sig på livets väsentligheter.

Eller så kan jag ta fasta på att det egentligen  är vi själva som regisserar våra liv.  Vilken roll vi spelar på livets scen, bestämmer vi själva.  

Det är bara att se allt som sker,  som en utmaning och något jag kan lära mig utav

Ja, det kom jag att tänka på nu då jag blivit utförsäkrad från a-kassan