och fadern låg illa sjuk

så man fann för gott att skicka

flickan till släktingar i småstad

och hon sattes på en buss

men minnet säger inget om

att hon visste vart

flickan anpassade sig

smälte in och gick i skolan

tänkte ingenting för att

orden inte fanns

och en dag ringde modern

hon skulle hem

samma buss tog henne tillbaks

modern i svart mötte

men flickan var mörk i ögonen

besvikelsen satt där

ordlös och skavde

volter i hjärtat

oförståelig begravning

ingens ord till henne

som inga tankar hade

bara besvikelsens

ilskna färg i maktlös

ordbrist

aldrig någonsin

ett ord till henne

aldrig en fråga

''hur går det''

om fröken sagt något

i klassen har aldrig framgått

det kanske inte hade hänt

plötsligt bleknade allt

begravningsbilder försvann

för lång tid för att återvända

när orden fanns att tysta

stumheten med

det är inte orden

som dödar

det är den stumma

maktlösa ordlösheten

som måste

bekämpas