Minns inte vad som i förstone väckte
min slumrande känsla.
Den som blev till ett rusigt begär.
Delvis för att jag inte visste
vem du i själva verket var.

Bakom ditt öppna leende,
lätt som en smekande vårvind,
rufsade du om mitt bräckliga försvar.

Kanske var det i igenkännandet
av min egna sårbara svärta,
som hastigt skymtade förbi?

Vill inte - viskade skört ego.
Vill - manade längtansfull kropp.

Du blev smickrad med en omöjlig ekvation, 
som inte ens var fri nog att vara min vän.
Tänk, så inskränkt vi låser om oss.

Vet fortfarande inte vem du är.

Gissar meningslösa gåtor medan kaffet kallnar...

Fastnande i förvillelsens låga.

Följden blev bara pinsam.