Enligt en av de legender som berättar om den grekiska gudinnan Aphrodites födelse, skulle hon ha uppstigit naken och grann rakt ur havets skum. Den bilden vill jag gärna hålla fast vid. Och många är de tillfällen, då jag till havs tyckt mig se liksom ett aphrodiskt skum runt båten, tillfällen då det varit långt till land.
Men sannsynt har jag dock sällan blivit.
Blott en enda gång.

Likväl skedde detta inte ute på det öppna havet. Nu låg vi tryggt för ankar i en synnerligen skyddad vik – även om det var vid den yttersta ön, med horisonten som allra närmast.
Det var min hustru, hennes väninna och jag ombord. Sommarn var skön. Lunchat hade vi. Och nu skulle vi bada. Eftersom vi var ensamma i vår vik och kände varandra väl, var det ingen som konstrade med baddräkter utan de båda damerna gled nakna ner till sin havsomfamning.
Ombord fanns skepparen kvar. Någon skulle vakta båten.
Ute i vattnet simmar nu de båda nymferna och jag hör dom muntert samtala. Det låter trevligt och harmoniskt. Ibland skrattar de, särskilt väninnan, som har ett klingande, karakteristiskt och ofta hört skratt.

Som sagt känner vi denna kvinna väl, min hustru ända sedan ungdomen.
När det som nu berättas utspelar sig, är vi väl inte direkt unga längre, tid har förflutit, och damerna har iklätts den mogna kvinnans kropp. Vilket absolut inte hindrar att dessa båda nymfer bär en skönhet icke oäven att beskåda med sina former lagom runda. Och inför kvinnlig fägring är det svårt att vara helt opåverkad för en man.
Nåväl, efter et tag är badstunden över. Nymferna kommer simmande tillbaka mot båten, där alltså skepparen sitter i drömmar. En lätt bris leker i akterskeppets flagga. Några tärnor dansar muntert längre bort i viken. Solen glittrar vattnet.

Just i akterskeppet har vi monterat två fasta trappsteg på vår båt. Med hjälp av dom har vi klättrat ombord hundratals gånger efter morgondopp och andra behagliga bad. Men för att lyckas häva sig upp, fordras en viss teknik, med ett litet ryck, sedan man greppat om sittbrunnens sargkant och först satt fötterna på de små trappstegen.
Om denna teknik hade vi informerat vår väninna, som nu glatt pratande simmandes angör båten. Hon utför manövern, som hon blivit instruerad om.
Men hon kommer inte upp.
Skepparen sitter lite diskret på den förliga delen av sittbrunnen. Även om vi är bekväma i vår nakenhet finns ändå anständighetsgränser, tycker han.
Gång på gång försöker väninnan ta sig upp ur havet.
Men hon misslyckas varje gång. Får inte till den rätta samordningen av de rörelser, som krävs för uppgiften.
Kvinnan blir kvar i vattnet.

Skepparen hör ett skratt. Sedan väninnans röst, något uppgiven:
”Ingmar”, säger hon. ”Jag kan faktiskt inte komma upp. Du får hjälpa mig!”

Nu vet var och en som prövat på att få ombord en person som ligger i vattnet, att det inte är så lätt. ”Hur skall vi klara detta nu då?” säger jag medan jag kliver över till den aktre delen av sittbrunnen.
Därifrån lutar jag mig över sargkanten och skådar ner på badnymfen alldeles nedanför mig i vattnet. Och det är då jag ser det. Äntligen har Aphrodite hittat mig. Det är ju hon som ligger där nere i sitt rätta element och svallar med sin kvinnlighet.
Det är en härlig syn!
”Hej du min Aphrodite, välkommen! Jag har väntat på dig i många år. Om vi bara hjälps åt skall du nog få komma upp ur ditt hav och tillsist få träffa mig”.
Vid detta tal skrattar Aphrodite skälmskt.
Och jag böjer mig ner mot henne. Hon lägger armarna om min hals. Jag lägger min högra arm om hennes rygg, rätar på mig och lyckas på så sätt lyfta Aphrodite upp ur havet, tätt tryckt intill min kropp.
”Tack, Poseidon!” säger hon. ”Detta skall jag aldrig glömma!”
”Förvisso inte heller jag”, svarar skepparen. Och när hans hustru själv tagit sig ombord, spörjer han:
”Mina damer, kan skepparen få bjuda på ett glas champagne! Någon annan belöning åt mig själv är väl inte att vänta”.


Efter denna lilla händelse har vi för säkerhets skull införskaffat en längre riktig badstege, som snabbt kan monteras på båten vid behov. Ingen har numera svårt att äntra vårt skepp.
Men ibland känner jag, att jag ångrar det där med den nya badstegen.
Man vet ju aldrig, när Aphrodite nästa gång dyker upp.
Hon vill kanske ha hjälp då igen.