Jag skriver meddelanden till världen

på pappersflygplan


men alla mina noga utvalda ord
dalar ner i Stångån förr eller senare
och alla vet
att det bara finns skit där

Det finns delar av staden
som jag har strykit över på kartan
jag har punkterat min jordglob

jag har blundat under mina promenader i en regnvåt innerstad
så många gånger att det inte känns som ett hem längre

sträcker jag ut armarna
sprängs atmosfären
och jag med den

Bladen i en atlas
är väl inte tyngre
än att de går att vända?

några halva knivblad
sitter fortfarande kvar i min ryggtavla
De har kastat prick

Jag tänker blunda nu
och njuta av
att du finns här

fast jag inte ser dig,



och om du finner ett sätt

att ta mig härifrån
och bota min klaustrofobi

får du bli
den enda fasta punkt

jag någonsin behöver

eller ens vill ha.