Du är så stor och stark, pappa. Du är aldrig vilse i världen för du kan se allting och du lyfter upp mig på dina axlar så att jag också kan se. Och när jag inte kan sova och jag smyger ut till dig pappa, så förklarar du hela världen, för jag undrar så. Och jag lutar mig mot ditt bröst och hör hur ditt hjärta bankar därinne och mina trötta ögonlock sluter sig och jag vaggas in i drömmen. Du kan simma längst av alla, pappa. Och dra upp mig när jag slungas runt av vågorna. Du torkar saltet från ögonen och säger vi är vikingar, grabben. Och jag kisar upp mot dig och du har hela solen runt ditt huvud. Och kaffelukten i bilen på vägen hem. Och ölandedräkten när du läser sagan på sängkanten. Jag vet att du fuskar bland orden, men jag säger ingenting den här gången. Och ingen fara, det är ingen fara, när jag vaknar i en blöt pöl. Du stoppar mig i en ny pyjamas och byter lakan och även om de blir rosa, struntar jag i det och drar in dem i näsan. Du stryker mig över håret med världens största hand. Ibland blir du arg pappa. Ingen kan bli så arg som du. Repor på bilen och jag förstår visst inte hur de kom dit. Jag sparkar och slår dig pappa, hårt, för jag menade inte, det bara blir så ibland. Och du håller fast mig och säger argorden. Sen vill jag inte prata med dig. Kanske bara bygga ett rymdskepp eller var det en megastor racerbil. Det spelar ingen roll. Och du tittar och vänder och säger mer stabilitet i konstruktionen, grabben. Och oj, vad vi jobbar bra sen. Du kan allt, pappa.