Utnyttjad och förnedrad
letar du nålar i
i allt för stor höstack

Fråntagen all värdighet
snubblar du snyftande fram
i skogen med alla träd

Och alla tusen som väntar
med kärlek och ömhet
blir skuggor i din tårdimmiga blick

Så förminskad i ditt egenvärde
väljer du hukande hårda ord
följt av ännu hårdare slag

Och vreden växer
för att du inte ser
för att du tillåter det hända

Igen och igen...

Och för att allt jag säger
följs av instämmande nickar
som byts ut till försvarstal

Under nya tårar

Och jag inser med smärta
att du är lämnad åt ditt öde
och vi andra åt vårt

Och jag kan bara tafatt
finnas bakom dej
den dagen du
faller