Farmor ligger nedbäddad i sängen
Täcket är uppdraget över bröstet
och armarna ligger som stela pinnar
utefter sidorna
Naglarna är välvårdat korta
Det har farfar sett till
Han karvar försiktigt
med sin morakniv

Farmors kinder
är insjunkna
och av den en gång
så resliga kvinnan
finns inte mycket kvar

Jag är fem år
och farmor
det vackraste
jag vet

Pappa och farfar
sitter i köket
Kaffedoften blandar sig
med värmen
och lukten av bondgård

Jag kryper upp
bredvid farmor
Så nära jag kan
Hennes vita vågiga hår
är som rinnande silver
mellan mina fingrar

Hon är sjuk och ska dö
fast ingen
har sagt det

och när farmor ler
mot mig
ser hon redan ut
som en ängel