Redan medlem?
Logga in
Beträd ej gräsmattan, den är minerad...Det är den här ständiga klagan som stör mig mest... Det känns som en omöjlighet att precis allt skulle vara så jävligt som jag ser det och babblar på i oändlighet om... I mitt liv just nu är nog tystnad det högsta högsta... Både inifrån och utifrån... verkligheten mellan nätterna är högljudda.. Insikterna om var jag är, vem och hur jag kom hit... framtid och dåtid... det vacklande nuet och det ständigt förfallande förgångna... Jag minns inte min gårdag... min ständiga gårdag... det är som att bli jagad av koncentrerad leda... och varje fredag sitter man här och försöker be om någon sorts förlåtelse utan att komma på för vad jag borde be om förlåt... och till vem... Det känns alltid som att jag gjort någon illa... även de veckorna... månaderna och åren jag inte pratar med en enda själ utanför min bubbla förutom er då... fast... det här är nog inget samtal... det är väl mer ett sorts försvarstal för min egen existens... jag uppfyller mitt syfte i livet genom att skriva dålig poesi och patetiska verklighetsskildringar... Det känns bara så meningslöst... känslan finns inte... tankarna pratar skit om sig själva och drömmarna har förminskats till att handla om när mörkret mötte natt och försvann... alltså... svart... tyst svart och tomt... T.S.T. Hmm... T.S.T... Talar Snigeln Tyska? Tyst som tistelkryddningsavskrapssoppa... ... kanske inte /
Fri vers
av
Jonny Larsen
Läst 281 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2009-04-03 22:50 |
Nästa text
Föregående Jonny Larsen |