Allt är stilla, och just den här morgonen lättar dimman extra långsamt. Bland de gula löven och förvridna trädrötterna kan man ibland hitta gryt för igelkottar och andra smådjur. På en bänk som en gång varit grön sitter Per. Han passar inte in men önskar att han gjorde det. Hösten är en vacker årstid.

Med en rock av svartaste svarta tyg och ögon som är gråblå ser han ut över gläntan. En liten skogstig ringlar förbi bänken och han rullar en kotte under en av sina svarta skinnskor. Välputsade. Som alltid. Framför honom breder skogen ut sig, ett virrrvarr av växter som Per inte kan namnet på. Han sparkar bort kotten mot skogsbrynet och börjar gå.

I Pers huvud har en storm blåst upp. Han kan inte sova på nätterna och dagdrömmer om märkliga saker. Han har en orolig känsla i kroppen som inte vill ge med sig. Hans välsignelse är de kylslagna promenaderna i skogsområdet utanför hans hus. Tio år tidigare var marken hans hus står på också täckt med samma träd och buskar som det här skogsbrynet. Marken ägs av en mjölkbonde ett par kilometer bort, och när han får slut på pengar lär även Pers promenadstråk förvandlas till hyddor av gips och betong.
Solen stiger fortfarande på himlen när Per kommer tillbaka till huset. Sen oktober, och med sen oktober kommer starkt morgonkaffe, tjuvstartad julhandel och rökpuffar ur munnen då man andas. Han går förbi sin bil, hans käraste ägodel, som även är hans största orsak till oro och gnet, bort från kylan och in i huset.

Livet ter sig märkligt för Per. I huset råder stress och förväntan i en blandning som luktar vardag. Per ignorerar känslan och siktar på bilnycklarna. Dags att gå till jobbet, bara för att uppleva ännu mer av samma stress och samma förväntan. Livet är för Per en tävling, men tävlingen har inget mål. På väg till jobbet tänker Per på sin bänk ute i det lilla skogspartiet. Han tänker på kotten han sparkade iväg och som lämnade ett litet spår av fukt och stoft på hans sko. Han tänker på solen som steg samma morgon och på den ringlande stigen, dess yta och struktur, och allt som kan tänkas döljas under den.
I hans bil flyter tiden, som om luften var tapetklister. I hans bil är tillvaron hans, han äger tanken och livet. Bilen susar fram på nylagd asfalt som en snabb, tyst, diskret behållare för en värld där Per är kung.

Han låter bilen passera korsningen han alltid kör igenom på väg till jobbet, samma korsning som han passerar om ha ska till stadens enda park, eller om han ska handla mat i stadens billigaste matvaruaffär.
När Per är mitt i korsningen inser han att han inte är ensam. Från höger kommer en buss åkande, i en hastighet som är alledeles för hög för att undvika Pers bil. Det plötsliga intrånget splittrar sidorutan och påminner smärtsamt Per om världen utanför. Hans bil pressas ut i det mötande körfältet och kläms fast mellan bussen och en mötande bil.

Snart ljuder sirener som flyttfågelsång i den kyliga morgonen. Per sitter fastlåst mellan sätet och den intryckta fronten och blöder ymnigt ur handleder, buk och lår.
Räddningspersonalen arbetar snabbt och diciplinerat, det tar bara några minuter innan bilen är uppklippt och bortforslad. Per är återigen på vägen, men istället på väg mot stadens lasarett för en akut bukoperation.
Narkosen får Per att somna in, han får en känsla av att allt är värme, och som stoppat av mjuk bomull.
Sedan händer något märkligt, Per susar med ett märkligt svichande ljud ut ur sin kropp för att slå en liten kullerbytta och dimpa ner i ett hörn av operationssalen. Han reser sig mödosamt upp och funderar. Vad hände nu? Är det jag som ligger på bordet där borta?
Han kliver närmare och ser hur personerna runt bordet bearbetar hans söndriga kropp. Under kirurgens koncentrerade blick och strama nacke läggs flera snitt och stygn. Glas som hamnat i Per plockas bort. Det ser grisigt ut.

Han vill röra sig själv, men kan inte förmå sig att försöka, det är något djupt stört med hela situationen. Han känner sig matt och rådvill, och på samma gång väldigt uppjagad. I Pers värld är Per kung, och i den andra världen är Per frisk och äger en bil de flesta andra bara kan drömma om. Men i den här världen, vad är är han här, vart är han överhuvudtaget?
Så får Per en sugande känsla i magen, en slingrande oro som säger honom att han inte kommer stanna särskilt länge. Han upptäcker att personerna runt honom blir oroliga, hur kollektivet får en våt filt av stress över sig. Han ser nu hur hans hud redan är blek och hans blod inte längre strömmar till. Men allt är bomull, som en bubbla, och fakta är inte längre något som bekymrar honom. Allt är stilla. Det är inte ens lunch när Per ser sig själv dö på operationsbordet.