"Vårt jobb är att få ut dem i bättre skick än de var när de kom hit. För att nå dit måste vi skapa en trygghet på anstalten, en trygghet som gäller för både intagna och kriminalvårdare."

Det var så en vårdare uttalade sig i massmedia, för ett tag sedan. Jag kan den meningen utantill nu. Den här texten som jag nu skriver ned, är riktad till dig. Varför jag väljer att skriva till Utbildnings radion är att ni kan göra något. Göra något åt människor som befinner sig vara i min situation. Närmare bestämt göra ett reportage. Jag är inte i dåligt skick, jag anser att det är samhället som är i dåligt skick. Här i bunkern får jag tid att tänka efter. Ja, jag sitter på Kumla anstalten och det är förhöjd säkerhet här i jämförelse med andra anstalter. Jag kan lugnt säga att Kumla har byggt om nu såpass att de kan anses motstå rymningar.

Även att folk utifrån kan göra fritagningsförsök är lika med noll. Kumla har utbildad personal i att hantera svårhanterlig klientel. Vi låses in i våra celler 20 00. Våra celler är bara 6 kvadratmeter stort. Så det är då våndan börjar för många. Överlåtna åt sig själv och sin ångest. Eller vara där med sig själv i olika rädslor och självömkan. Jag brukar då låta mina tankar fara runt. På vem jag är och varför jag blev den jag blev. Det är här inne i det 6 kvm som jag kan slappna av och låta försvaren falla. Försvaren som jag har uppe då jag väcks klockan sju på morgonen av en vakt. Ja, som ni märker, kära UR så har jag ett någorlunda civiliserat språkbruk. Den visar jag bara upp här i skrift. Annars måste jag anpassa mitt språkbruk till de andra som sitter här. Jag skulle sticka ut för mycket ifall jag lät som jag nu skriver, ifall ni förstår.

Ifall jag skulle vara som alla andra intagna här skulle jag  alltid vara arg på att jag aldrig får bestämma själv. Maten, kläderna, tiderna, vilka jag får träffa inne på anstalten, besök utifrån och allt det andra som regelverket styr över, nöter på en inlåst människa. Nej, där bryr jag mig inte. Jag tycker det är skönt att regelverket styr där samt personalen. Desto mer tid får jag över till att tänka. Tänka över att jag nog är en sociopat. Ja en sociopat är en person som inte kan anpassa sig till grupper som familj, arbetsliv, eller samhället i stort. Nu när jag inser att jag som grabb inte kunde anpassa mig till familjen. Eller sedan i skolan. Jag kunde inte godta det som lärdes ut. Jag kunde inte heller godta att mina föräldrar var som de var. Jag märker nu att jag hastar i förväg här. Ni på UR skall ju få en inblick om hur en vanlig dag fungerar härinne.

Klockan sju är det väckning. Ingen klocka ringer, det är vårdarna som går runt och knackar dörr. Alla intagna ska säga god morgon. Jag tycker det är helt onödigt. Men jag kan förstå varför det är så. På den avdelningen där jag sitter är de unga människor, från 18 till 24 år, alla dömda för grova brott och de flesta har en mycket torftig uppfostran. Att säga god morgon är en liten men viktig del i vårdarens sätt att påverka positivt. Det har jag genast genomskådat. Vi skall anpassas igen till samhället som artiga och ej tänkande varelser. Därför måste jag spela med genom att svara med ett "god morgon." Sedan går jag ut ur min cell och stirrar ut den nya vikarien som öppnade celldörren. Jag luktar mig till hans rädsla direkt. Den här vikarien kommer jag att ha i min ficka när dagen är till ända.

Vid frukosten sitter vi 21 fångar trångt vid de tre borden. Vi sitter med personalen, de kallar det för miljöterapeutisk frukost. Det gäller för mig att var stadig och bestämd när jag tittar på närmste intagne. Ta Murat som sitter bredvid mig. Han är 22 år och dyslektiker med adhd. Det är såhär att efter frukosten så skall vi antingen börja skolan eller arbeta i verkstaden. Murat sade till en personal att "Jag skiter i era böcker, varför ska jag lära mig svenska när jag redan kan prata?"

Sedan tar två i personalen tag i Murat och för bort honom. Bearbetar honom muntligt inom stängda dörrar. Kallas visst motivationssamtal. Jag får gå med en annan intagen som heter Conny till att läsa in olika bas ämnen på gymnasienivå. Resten av fångarna går till verkstaden. Conny är en tvärsäker och kaxig intern som tytt sig till mig. Det Conny lagt sig till med, rättare sagt är en kaxig och tvärsäker attityd, som döljer den osäkre lille grabben som han egentligen är. Dessutom är han lite för smart för sitt eget bästa. Vi får förstås sällskap av personal som öppnar alla dörrarna som leder till undervisningssalen. Där träffar vi så läraren som heter Sten. Eller skall jag även kalla honom för personal? Ja, när man kallar någon för personal, så blir de inte enskilda individer längre. De är inga personer. Men Sten, läraren är en person. Han har gett mig modet att börja tänka. Tänka över böcker och vad en människa är. Där hos Sten kan jag tillåta för ett ögonblick att låta masken falla. Idag säger Sten att vi skall diskutera Brott och Straff. Som vi har läst innan.

Jag kan skriva ned lite kort om handlingen då. Raskolnikov är en fattig student som dödar en pantlånerska. Anledningen till det är att han behöver pengar. Även att han anser att hon genom sin personlighet och låga natur är lågt stående. Så att Raskolnikov som anser sig vara något av en övermänniska, kan bestämma över hennes öde. Genom att döda henne. Raskolnikov har en förbindelse med en prostituerad som heter Sonja, henne ser han även ned på. Det hela utmynnar i att Sonja får honom att inse sin skuld. Där börjar hans inre resa mot försoning med sig själv. Han möter så att säga sin själ, då han konfronteras med Sonja. Intellektualiseringen av att han är en övermänniska fallerar där. Ja, låter det lite övermoget, kommandes från mig så är det helt okej. Mycket är det Sten som fått mig att tänka så. Genom att ställa frågor så att jag får tänka efter.

Ja, efter att grundämnena är avklarade på förmiddagen blir det så besökstid. Jag får inga besök och Conny vill inte träffa sin mor som vanligt. Hans mamma sitter och väntar. Men Conny vill inte träffa henne. Han säger att mamman bara skäller, men för mig är det uppenbart att han fortfarande skäms efter ett år i fängelse. Tio minuters mild övertalning från min sida gör att det besöket blir av.

Nu är klockan så pass att det är lunch. Jag sätter mig som vanligt och Conny sätter sig bredvid. Murat som inte fick vara med, eller vägrades undervisningen, sätter sig mittemot mig. Då vi äter säger Murat att plitarna, som han kallar personalen, pratade med honom under hela den tiden då jag och Conny hade svenska. De har bearbetat och gjort honom psykiskt mör. Ja,nu är det ta mig tusan så, att Murat verkar må dåligt där han sitter mittemot. Murat flackar med blicken okontrollerat och det rycker i pulsådern vid tinningen. Jag inser att eftermiddagens ART kommer att bli en tuff uppgift för Murat.

Så sitter vi tolv stycken intagna i en cirkel med personalen som leder det hela i att vi skall kunna kontrollera vår ilska i "sociala acceptabla normer" som han uttrycker det. Vi delas in i tre grupper så, för att den här gången skall lära oss om moral. Frågan som personalen ställer, ja, jag kallar honom för personal, för att en människa skall bli personlig för mig. Krävs det att den människan är ärlig i sitt uppsåt, samt uppriktig i sin attityd. Då blir en personal en person, annars är det bara tillkämpad socialt roll den personen spelar.

 Frågan som vi skall diskutera är vad vi bör göra ifall en tjej är full och en av oss börjar kladda på henne. Då säger jag att "Det beror sig ju på ifall jag är den som kladdar eller inte, eller hur?" Personalens ansikte får snabbt ett spänt drag kring munnen, men han försöker samla sig snabbt. Genom att säga "Låt oss utgå ifrån att det är någon annan än just en av er."
Då säger Conny "Klart man skall säga ifrån, för då får jag ju moralpoäng, dum är jag ju inte." På det ler personalen på ett tillkämpat sätt och säger" Känn efter i dig själv nu och fånga ärligheten i det du vill säga." Det tycker jag låter lite väl inövat. Så vi pratar en massa skit om hur moralen är här inne, genom att snacka om den, och någon helt annat när man så är alldeles själv ute i samhället. Utsatt för grupptryck och kriminalitet.

Efter det är det middag 16:30. Det händer inget speciellt. Till sist är det innebandy. Jag längtar att bli inlåst med mina tankar i cellen igen. Det på 6 kvadratmeter. Så, jag väntar softar mig igenom resten av dagen. Jag hörde låset slå igen bakom mig i cellen. Ensam igen med mina tankar. Ja, jag såg mig själv som sociopat. Det innebär att jag inte anser mig passa in i arbetssystemet, eller i samhällssystemet i stort.

För jag tycker att det samhället som är, är inte för sådana som mig. Hellre är jag en som är utanför samhället än att bidra till vad som händer inom det. Det finns ju vissa som är med frivilligt i systemet, genom att sedan inifrån vilja ändra på det. Sådan är inte jag. Jag skulle reagera direkt på det. Ja, det har jag på ett sätt redan gjort. Det är därför jag sitter inne här. Men här inne anser jag att jag när en inre frihet i det att jag är inlåst. Alltså berövad min yttre frihet, men  fri inom lås och bom. Det är bara det att ingen skulle förstå det. Allra minst personalen här