Melodi: "Fimpen och tändstickan"


Jag vill apostrofera
den skald som icke är
på jorden mer. I lera
åt detta nog han lär
ej alltför mycket där rotera
ty poeter plär
kolleger äldre celebrera
med en stump - så här:

Hej, käre Ruben Nilson!
Dig hylla vill en stund
poeten förr'n hon tager mot
besök av Johnny Blund
Mitt namn är Karin (e-namn)
men jag kallar mig Caprice
begrundar ofta runans rot...
var därom alltid viss!

Jag lånat denna melodi
av dig just denna gång
den äger skönhet och espri
och passar till min sång
Ett "rån" som sker i uppenhet
nog ganska lagligt är
Jag rister av uppsluppenhet -
du skuld till detta bär

Du skrivit många visor
som gjort min gipa glad
jag "stulit" har små flisor
och blandat in i rad
hos allehanda texter som
sin upphovskvinna har
i min person, med växter som
så vilda vuxit har

Din skaldekonst så läcker
(och helt uti min smak!)
obskyra sånger väcker
ty ändan har man bak
Jag minnes nu en skröplig häst
som menad var att dö
men seg som få - och slö! - som mest
sågs mumsande på hö

Men vill man mana fram en tår
och få sig romantik
till fimp och sticka strax man går
(ej soppa på nån spik!)
ty kärlek mellan hög och låg
man finner där så skön
De hittade varandras håg -
i döden fick sin lön...

Ack, käre Ruben! Kvalster
kopulera i min säng...
Nu vill jag hylla alster
från din lyras andra sträng:
När Jakob för sin Rakel streta'
tills han nästan dog
för Laban fjorton år arbeta'...
nog så brett jag log

Hans öde drabbar, tack och lov!
ej våra tiders man -
moderna lagar ger ej lov
till sådant slit, minsann
Att en och annan ändå går
att dränka sig i älv
beror på att han dåligt mår -
men svåger till sig själv

han knappast är! Nu snart sorti
min visa till dig gör
Jag tackar för din melodi
som ger mig gott humör
Men lånen tar nog inte slut
du alltför skönt berör
Tag därför mot en stor salut -
men även min honnör!