I Funestrand hade grannarna till den över åttio år gamla Berta Karlsson, under en tid varit vittnen till ett säreget skådespel. Gertrud och Herrmann, den gamlas två barn, om man nu kan säga så om personer vars ålder passerat de femtio, hade nämligen ett mycket säreget sätt att sköta omsorgen om modern. För att den gamla skulle få motion, tvingade de varje morgon ut henne för att i rask takt göra tjugo varv runt huset, och under den varma årstiden badade de henne ute i trädgården i ett stort träkar, vilket de först fyllt med flera hinkar varmvatten. varefter den gamla leddes ut, naken som Gud skapat henne, och stuvades ner i karet. Detta var en syn, som betraktad ur estetisk synpunkt, inte tydde på någon större konstnärlighet från Skaparens sida. Tvagningsproceduren som därefter tog vid, ackompanjerades av högljudda protester från den gamla och rop från Herrmann att :
– Hallå där! Inga överdrifter! Spara på såpan. Så djäkla ren behöver hon inte bli.
Barnen, och då särskilt sonen Herrmann, hade mycket bestämda politiska åsikter. Åsikter så långt ut på vänsterskalan som det över huvud taget var möjligt. Han hade tidigare arbetat på en stor mekanisk firma, men fått sparken efter att på egen hand försökt införa fyradagars arbetsvecka. Hans våldsamma humör, försöket att införa den förkortade arbetsveckan, plus en del andra egendomligheter, hade till slut fått myndigheterna att förtidspensionera honom som ”mindre tillräknelig”. Bortsett från humöret, kan i stort sett samma beskrivning tillskrivas systern, som på liknande grunder också blev förtidspensionerad före de femtio

Grannarna, som varje dag kunnat bevittna den stackars Bertas motionsrundor, hade förfasat sig över den gamlas situation, men med tanke på Hermanns humör, hade de inget vågat göra eller säga. Emellertid kom det hela att få ett abrupt slut – som väl var för den gamla. En morgon, då Herrmann kommit in för att väcka henne, hade hon vägrat reagera på hans rop. Denna uppenbara ordervägran hade retat upp Herrmann som börjat slita av henne täcket, för att på så sätt tvinga upp henne. Det här hände på hösten. Huset var oeldat och kallt på grund av Herrmanns spariver, och då gumman, trots kylan och Herrmanns omilda behandling, ändå låg kvar utan att reagera, hade han blivit ännu argare och vrålat:
– För faan morsan, upp och hoppa! Här får du inte ligga och slöa! Det är dags för gröten.
Men varken lock eller pock hjälpte. Den gamla låg som hon låg i sin säng, men med ett leende på läpparna som sa ”Där fick ni allt tji – nu är det slut med hunsandet”.
– Va i he .... Gertrud, kom får du se. Jag tror morsan har kolat av. Det verkar som hon bara lagt av, och vi som nyss köpt nya gummiskor till henne. Totalt i onödan...... Ja, ja, det är väl inget och göra åt, men jag skall i alla fall gå till affären och försöka få tillbaka pengarna. Hon hann ju bara använda dom ett par gånger .... Jag säger att de är oanvända. Bråkar de, så säger att hon bara har provat dem...... Jag skulle kanske ta och putsa upp dom, så de inte märker något.
Gertrud, som var lika ekonomisk som brodern, bröt in:
– Åja, det är inte bara gummiskorna. Tänk på begravningen...... Det är sannerligen dyrt med sådana nu för tiden. Med kista och svepning och ......... Så måste vi väl bjuda en massa folk också .... Och bara kistan kostar mycket pengar ... flera tusen tror jag.
– Inte ... jag kan snickra till en själv. ...... Hmm,undras om det inte skulle gå att ändra lite på den gamla kökssoffan som står ute i vedbon? ...... Om jag sågar av ryggstycket och målar den ......
– Men det går väl inte ... den är för liten.
– Det är klart att det går. Kanske ska vi mäta morsan och kolla hur lång hon är...... Nej förresten, det behövs nog inte De brukar ju krympa med åren, så det skall nog ordna sig.
*
Grannarna hade fått reda på gummans död genom en lapp i brevlådan. Lappen innehöll följande meddelande, textat i blyerts med stora bokstäver:
”HÄRMED ÄR NI BJUDNA TILL BEGRAVNING AV VÅR MOR KLOCKAN TVÅ DENNA VECKA PÅ LÖRDAG. VI SAMLAS FÖRST PÅ BUNKEBERG OCH DRICKER KAFFE. FÖRSÖK PASSA TIDEN”.
Lappen var undertecknad: Herrmann och Gertrud.

Den tragiska händelsen förde med sig en underlig stämning i grannskapet. En känsla av att något fattades. Man hade blivit så van med ropen och hojtandet under den gamlas dagliga rundbanelopp, att man saknade dem. Det kom att vila ett olycksbådande lugn över platsen. Ett lugn som dock visade sig vara av kortvarig natur, för tidigt på morgonen, redan två dagar efter Bertas död, var det åter full aktivitet i granngården. Från vedboden hördes ljud från hamrande och sågande Det var Herrmann som var i farten. Vid tretiden på eftermiddagen upphörde plötsligt oväsendet, och grannarna kunde beskåda hur Herrmann först kom ut med två träbockar och därefter en vitmålad avlång låda vilken han placerade ovanpå bockarna.
Grannarna kikade undrande bakom gardinerna. Vad de inte anade var att lådan var den av Herrmann modifierade gamla kökssoffan, vilken efter avlägsnandet av ryggstöd målats vit för att få utgöra Bertas sista viloplats. Grannarna väntade med förskräckelse på fortsättningen. Och de behövde inte vänta länge. Efter att Hermann placerat den vitmålade soffan på den uppställda katafalken, det vill säga de två bockarna, gick han in i huset för att strax därpå återkomma tillsammans med systern. Mellan sig bar de på den avlidna, som var iklädd sin finaste, långa, skära nattsärk.
Den makabra processen leddes av Gertrud, som med ett stadigt grepp om gummans ben höll en rak kurs mot den tilltänkta kistan, medan Herrmann, som var den starkare av syskonen, fick dra det tyngsta lasset och därför gick sist, bärande modern genom ett kraftigt livtag strax under hennes bröst. Framme vid ”soffan” hördes Herrmann böla:
– Nu kan du släppa taget och vända dig om, och sen tar du tag i benen, och så svingar vi upp henne i soffan. Det var fasen vad tung hon är. Vi skulle inte ha gett henne så mycket mat, så hade det varit mycket lättare. Men det är försent och tänka på det nu........ OK, nu slänger vi upp henne. ETT, och TVÅ och TRE!
Med ett par gungningar och en sista knyck, fick de upp liket i soffan. Och när Berta väl kommit på plats, tryckte Gertrud prövande på hennes knän, vilka stack oroväckande högt upp. Hon vände sig till brodern och sa anklagande:
– Vad det inte det jag sa? Soffan är alldeles för kort.
– Prat, får vi bara på locket, så jag kommer åt att spika och skruva, så skall vi nog pressa ner henne.
– Tror du det?
– Det är klart – Och förresten, du tror väl inte att jag tänker köpa en kista nu, när vi fördärvat kökssoffan.
Och Herrmann hade rätt. Visserligen bågnade locket betänkligt just på den plats Bertas knän befann sig, men efter att Gertrud satt sig ovanpå för att tynga ner, lyckades ändå Herrmann till slut spika och skruva fast det.
– Så där ja, det gick ju bra. Nu kan du kliva ner...... Kom nu får du se. Det ser ju riktigt fint ut. Och så slapp vi utgifterna till begravningsbyrån. Det är sannerligen tur att du har mig. Vad skulle du annars gjort..... Slängt ut en massa pengar till de där gamarna?
– Ja men det buktar allt lite grann där över knäna.
– Ah du pratar – det är ingen som märker. .... Nej, det här var värt en kopp kaffe – kom så går vi in. Hon kan ligga där på lit de parade så länge. Det är bara bra att hon får lufta sig. Sedan lägger vi över en presenning, så kan få ligga där tills på lördag.
En och en halv timme senare, efter att de båda syskonen vilat ut och druckit sin efterlängtade kaffetår, gick Herrmann och bredde en presenning över soffan med den avsomnade modern.
*
Grannarna hade, av naturliga skäl, gruvat sig för att behöva delta i begravningen. Men efter att ha konfererat med varandra, beslöt sig dock samtliga ändå att ställa upp. De resonerade som så att: ”Gumman kan ju inte anklagas för Gertrud och Herrmanns tokigheter, och för skams skull är det väl bäst vi går. De där stackars två timmar det kan vara frågan om, borde vi väl kunna stå ut med.”
Så kom lördagen då begravningen skulle äga rum. Dagen och stunden de alla hade förfärats över. Men nu fanns det ingen återvändo. Tiden var inne. Iklädda svarta kläder, travade således vid tvåtiden på eftermiddagen en moloken samling begravningsgäster iväg mot det lilla pensionatet Bunkeberg. Där inne var pastor Selmosson redan fullt upptagen med att diskutera formaliteter med Gertrud och Herrmann. Då Selmosson beklagade den gamlas tragiska bortgång, och lovade hålla en stämningsfylld betraktelse över den döda, ruskade Herrmann på huvudet och sa:
– Ah, det är inte nödvändigt. Hon hade åldern inne och nu var det så dags.
– Jo kanske det, men hon var ju ändå er mor, och som sådan en tillgång i huset.
– Nja, det vill jag inte hålla med om. Det var inte mycket hon kunde bidra med – och kostade gjorde hon ju också. Hon var nog mest i vägen. Och alla utgifter vi hade för henne – mat och annat ... det var som att köpa havre till en död häst ...... Så det var bäst som skedde.
Att pastor Selmosson oroade sig för den kommande ceremonin och förväntade sig en besvärlig sådan, kunde tydligt märkas i hans bleka anlete och hans nervösa åtbörder.
Stup i ett plockade han upp sin vita näsduk och torkade sig ömsom i pannan och ömsom innanför den hårda prästkragen. Då och då böjde han huvudet bakåt och tittade upp mot taket i en gest som om han vädjade till en högre makt att det hela skulle få ett snabbt slut. Men någon tecken till hugsvalelse och stöd märkte han inte. Tankarna virvlade runt i hans huvud: ”Var det ett dåligt omen? Kanske Gud med denna begravning ämnade låta mig få min Golgatavandring”. Han ryste till i förtvivlan att Gud i denna stund lämnat honom utan stöd och ledsagelse.

Så började de inbjudna gästerna att komma. De nickade mot Gertrud och Herrmann och mumlade ett icke hörbart beklagande. Men när de gjorde sig redo att sätta sig, grep Herrmann in och började med hög röst peka ut platserna där var och en skulle sitta. Algot, som tillsammans med sin fru var på väg längst bort i rummet, fick ett hårt grepp i armen av Herrmann:
– Ånej du Algot, du skall inte tro att du skall krypa undan där i vrån. Du och Greta skall sitta intill oss. Ni är ju för fan våra närmaste grannar. Tänk på det.
Algot och Greta, som inte vågade inte annat än lyda, sjönk fogligt ner på de anvisade platserna. Och pastor Selmosson blev om möjligt ännu blekare efter ha hört Herrmanns svordom. Hans farhågor hade besannats. Nu anade han det värsta inför fortsättningen. Han sjönk djupare ner i stolen och trevade fumlande efter den nu fuktiga näsduken för att åter torka bort svetten. Till slut hade äntligen samtliga kommit på plats och personalen började servera kaffe. Detta tycktes ha en lugnande inverkan, och folk började till och med prata så smått med varandra. Men det visade sig tyvärr endast vara lugnet före stormen. En kraftig knackning i en kopp följt av en ljudlig harkling, fick några av gästerna att nästan sätta kaffet i vrångstrupen. Det var Herrmann som tog till orda. Han reste sig och lät blicken fara runt de församlade, som allt eftersom de kände sig träffade av hans genomträngande ögon, krökte de sig som mimosans blad vid beröring. Ännu en ljudlig harkling, och han tog till orda:
– Jaha, och det vill jag bara säga ...... Alla utom de närmast sörjande, det vill säga Gertrud och jag, får betala femton kronor för kaffe och dopp. Och det gäller för dig också Selmosson. Du som är statsanställd kan väl dra av det på representation eller vad det heter. Så det drabbar ingen fattig.
Hans blick svepte ånyo över församlingen. Så fortsatte han:
– Och det är väl lika bra att ni betalar direkt, så slipper ni bli skyldiga. Jag har en lista här som jag prickar av allt eftersom. Jaha, då kan ni komma hit och göra rätt för er.
Förstulna blickar kastades mellan gästerna, vilka en efter en reste sig för att gå bort till Herrmann som, rak i ryggen som en fura, och fordrande som en av Gustav Vasas fogdar, satt vid bordets kortändan och med en bister min krävde han in betalningen.
Det blev en snabb kaffepaus. Inte för att kaffet eller doppet smakade illa, men atmosfären var av det slaget att gästerna så fort som möjligt ville få det avklarat och komma ut i friska luften. Herrmann var den siste som satt kvar. Först efter att ha räknat igenom och kontrollerat pengarna, stoppade han belåten ner dem i sin stora smålandsbörs. Så tittade han upp och märkte allt dopp som fanns kvar på borden. Han tänkte minsann inte betala för något han inte utnyttjat. Efter att ha kastat en blick runt om i rummet utan att upptäcka någon av personalen, bölade han:
– Hallå där, var fan håller ni hus?
En av servitriserna kom in och stannade frågande framför honom.
Herrmann dundrade:
– Nå, hur blir det med det som blev över – det som inte gick åt? Inte fan tänker ni väl ta betalt för det? Eller hur? Och eftersom det blev ett sådant kort kalas – det varade ju knappt en timme, så vill jag att ni drar av tjugo procent. Säg till chefen det. Och om inte han drar av, så kan du hälsa honom att jag kommer att göra det.
Med dessa avskedsord, stoppade Herrmann ner smålandsbörsen i innerfickan på kavajen och gick.
*

Begravningsceremonin i kyrkan var snabbt avklarad. I själva verket kom den att bli den snabbaste i Funestrands församlings historia. Pastor Selmosson drevs nämligen av samma intensiva önskan som de inbjudna gästerna – att få det avklarat så fort som möjligt. Kistan bars ut och lastades in i likvagnen vars häst oroligt gnäggade och trampade. Det var som om även den smittats av den ödesmättade atmosfären. Så kom äntligen den svartklädda processionen iväg. Något prestaverande förekom inte. De personer Herrmann frågat hade samtliga avböjt, och att betala för tjänsten var för hans del inte tänkbart. Sålunda travade begravningståget iväg mot kyrkogården. Efter fem minuter kunde Herrmann inte hålla sig längre. Hans politiska knallröda hjärta måste få sitt utlopp. Med en tordönsliknande röst klämde han i med internationalen, i vilken systern, som hade en sådan sprucken röst att hon utan svårighet skulle han kunnat sjunga duett med sig själv, efter ett par takter stämde in. Eftersom detta oväsen inte gjorde hästen lugnare, valde kusken, som redan tidigare inte varit trakterad av att göra någon längre färd, att ta den kortaste och snabbaste vägen till kyrkogården.
Pastor Selmosson, som i sakristian försett sig med några extra näsdukar, fick under den korta färden flitigt användning av dessa. Hela tiden kastade han nervösa blickar omkring sig, orolig att den makabra processionen skulle komma till domkapitlets kännedom, och han därifrån senare skulle få en erinran eller bli kallade till förhör. Han var därför oändligt tacksam att kusken valt den speciella genvägen som var synnerligen glest befolkad.
Ceremonin på kyrkogården blev en pendang på den i kyrkan. Allt stökades snabbt undan. Kistan firades ner, Selmosson sade några ord, tog Gertrud och Herrmann i hand, och tågade av.
På hemvägen fick han sällskap av Algot och Greta. Under den första delen av promenaden, yttrade ingen av dem ett ord. De måste få tid att smälta vad de gått igenom. Men efter ett tiotal minuter stannade pastor Selmosson och tog av sig den vita prästkragen. Han måste få luft. De två andra stannade också. Selmosson tog upp en av sina fuktiga näsdukar, tittade på den, torkade sig runt halsen, skakade på huvudet och sa:
– Jaha mina vänner, den här begravningen har sannerligen sugit musten ur mig. Den var en riktig pärs. Jag har lidit alla helvetets kval.
Han lyfte blicken mot skyn och började en konversation med den högre makten.
– Förlåt mig O Gud, men Du vet att det förhållit sig så. Och jag har svettats som en .... ja, vad det nu är som plågas av svett. Jag har gjort av med fyra näsdukar, och Du O Gud kan vidimera att jag bett till Dig, för att Du måtte hjälpa mig igenom denna mardröm. Och jag tror Du hörde min bön, för jag har en känsla av att det var Du som ordnade att hästen blev orolig, och att kusken i sin tur valde den korta vägen.
Så tystnade han och torkade än en gång bort svetten. Stod en kort stund och begrundade vad som hänt. Därefter lyfte han åter huvudet upp mot skyn och sa:
– Tack gode Gud att Du hörde mig. Det var den värsta begravning jag upplevt. Om Du tycker det minsta lilla om mig, så låt mig för allt i världen slippa en sådan prövning i framtiden.
Han torkade sig ännu en gång, vände sig till de andra och sa:
– Nej, nu får vi lämna det här eländet bakom oss. Kom nu så går vi. Om ni följer med hem till prästgården, så skall ni få varsin stadig whiskey. Det kan vi sannerligen behöva. Ja se inte så chockade ut, vi kan ta det som en eftermiddagsnattvard. Det tror jag inte Gud har något emot. Inte efter det vi gått igenom.
Och utan att ha något att invända mot pastorns förslag, återupptog de tre luttrade personerna sin promenad. Nu i riktning mot prästgården.
*