man märker inte hur underbart det är att andas

inte förrns han från affären på gathörnet

stoppar allt luftflöde

från lungor hals mun

kanske skulle jag vilja säga

’snälla, pressa inte ryggraden mot madrassen’

men det är svårt

då han pressar ryggraden mot madrassen så hårt

att jag inte kan andas känna inhalera exhalera

kinder som fötter mot trägolv

han håller hårt och jag gör samma sak,

smärtar svettas andas snälla?

jag kan inte komma ihåg hans namn

något på A

kanske ett N där någonstans

han ser på tv, ett flimmer en punkt någonstans ovanför träet

jag får inte se

det gör ont, vet du

sågspån i ryggen och skrapade knän och blodiga bett i munnen


men det kunde vara värre

smärtan släpper och på tvn rullar sluttexter; ett hum av en sista melodi

kan jag gå nu?

han nickar och sätter ett finger mot sin hallonmun

inte ett ord

nä, jag vet det

kvällen är ljum, vinden slickar mina öppna sår

jag skrattar och ler och andas utan revben som bryts likt kvistar

jag andas och min kropp är lätt; brukbar


andas.
en så fantastisk sak; och folk går runt dag ut och dag in utan att ens märka det.