Blommorna växer inte längre.

Det syns bara ett berg av ruiner.

Bleka människor springer

För en bit bröd som vilda djur

Från morgonens ljus

Till kvällens mörker.

Krigets inferno.

Vackra skyskrapor

Med bländande lampor.

Men ingen vågar lämna sitt hus.

Man blir mördad på gatorna

För kläder och skor

Eller kanske lite pengar.

Modernismens inferno.

De samlas på gatorna.

Bland soporna.

De lånar ut sina knarksprutor till varandra.

För att lämna sitt nuvarande inferno

En liten stund.

Och hamna i ett annat inferno.

Gatornas inferno.

Vi passerar varandra

Likgiltigt, eller med ett Falskt leende.

Vi frågar inte efter varandra

Veckor och månader.

Det är en stor rädsla

Som gör att människor tar avstånd

Från varandra.

Postmodernismens inferno.

Hon kommer hem.

Hon tar inte hissen,

Utan trapporna

Till tionde våningen

Där hon bor.

Hon tar en dusch,

Och klär på sig sin

Bästa klänning.

Hon sitter framför spegeln

Och sminkar sig noggrant.

Hon reser sig.

Öppnar dörren till balkongen.

Och hoppar ner från tionde våningen.

Ensamhetens inferno.

© Samuel E. Rajeus