|
|
de har händer
De håller händerna framför den ovala ljuskäglan. Spretande fingrar. En hand läggs en bit ifrån. Det dunkla ljuset gör det svårt att se precis var de lägger handen, men av ljudet att döma kan de ha lagt den i en påse. De gör allt så försiktigt, som för att inte störa.
De har tankeveck i sina skinn, oböjliga. Som sårskorpor, tunna streck.
De höjer ofta sina glas och torkar svett och spott från plastduken. Händerna rör sig som korpar, griper omkring det svarta. Sväljer, torkar och börjar om igen.
Deras apatiska försök att få in mer ljus i dunklet är förvånansvärt roande. De förmår inte dra upp persiennerna i de repstumpar som de hängt dit. Händerna räcker inte till. De har sig själva att skylla. De vet det. Men vill ändå veta mer.
De håller upp händerna. Hamrar mot allt de kan. De river igenom hår och päls och påminner om de tidigare, de som också satt här. Tätt mörker, utan kikhål, håller hårt i.
De öppnar händerna och försvinner.
Övriga genrer
av
Anna Frölander
Läst 885 gånger
och
applåderad av 23 personer
Utvald text
Publicerad 2009-05-05 09:36
|
|
|
Mikael Lövkvist
En mäktig text som ju tyvärr som det verkar kan passa in på en stor del av jordens människor, inlkusive mig själv må jag medge i alldeles för många utav livets stunder.
Jag såg möjligheten till en spännande pjäs här. Läste en fin recension av göteborgsversionen av beckets Godot idag. Den här din skapelse griper, likt I väntan på Godot, tag i livets existentiella nakenhet på ett fullständigt rakt, men ändå syblimt, och kraftfullt sätt.
Den kändes också, på något vis, besläktad med Christers skapelse om ansiktena: Det här temat runt osynlighet och synlighet, t.ex.
Hur som helst, en stark läsupplevelse. Tack, Anna.
2009-06-06
|
|
|
|
Nina Ahlzén
Alltså , jag får konstiga drömsyner av den här texten. Händer ja, människans triumfkort på något sätt. Ändå; först arkeologbilder, men sen med päls och hår! Då blir det som om små svarta vildar sitter och gräver...fan och så kommer du med;" Deras apatiska försök att få in mer ljus i dunklet är förvånansvärt roande." Oroande rad, och fasen så spännande, vill veta mer. Slutraden är fantastisk. Tack.
2009-05-14
|
|
|
|
katt.inc
Gulag är ett ord som kommer för mig när jag läser din dikt. Dessa händer känns instängda och berövade all värdighet samtidigt känns de starka och okuvliga. Focus i din text är verkligen händer, inga kroppar syns fast de måste finnas för händerna rör sig, ett ansikte skymtar fram här och var i dunklet men annars bara händer. Det är mystiskt det hela och lite skräckbetonat speciellt i början där en hand verkar var avskild från kroppen och lagd i en påse. Sedan tänker jag på berättaren som känns kall och synisk "Deras apatiska försök att få in mer ljus i dunklet är förvånansvärt roande" Hur han/hon kan betrakta allt detta och finna det roande. Jag blir nyfikten och undra vilken roll denna berättare själv har i denna historia. Det är mycket skickligt författat och jag vill läsa mera. Du har verkligen fångat mig. Tack för en bra och mycket bildstark text som biter sig kvar.
2009-05-07
|
|
|
|
Christer Eriksson
Jag tycker mycket om det dolda, det mytiska, mystiska och känslan av ett transporterande kontra väntrum. Det är skrämmande bilder med den utlagda plasten, lite som något tillfälligt, en renovering eller en avrättningsplats, kanske en styckning av mänskliga djur eller att dom styckar sig själva i väntan på ljus. Eftersom jag är nyss hemkommen från Gotland så ser jag händerna såsom några raukar såg ut, liksom lite köttiga avbrända stumpar, fingerlösa, som helt utan finmotorik förgör rummets innehåll och sig själva. Sedan städas de undan och nya kommer. Mycket ödsligt. Allt börjar om. Jag kan inte riktigt ta på vad, men jag tyckte mycket om texten och de bilder jag fick, annorlunda liksom. Dikten luktade också, mycket märkligt, som en blandning av urin och rått kött, slutar livet så. Ja så är det nog.
” De öppnar händerna och försvinner.”
2009-05-06
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
jag ansluter mig till Ninas rebustanke, jag ser händer, det är gester som rör sig kring lågan, vad vill de berätta, inte så viktigt här, det är själva koreografin som talar, tillvaron, rörelsen kring ljuset, vackert är det
2009-05-05
|
|
|
|
Nina V A
hur fokus läggs på händer och jag blir skönt omskakad av påsarna i sitt märkliga prassel och tänker på viss värme - instängd - och rörelse försiktig
plötsligt får de skepnader av någonting annat - kroppar som breder ut sig i sin fulla spännvidd och tar luft
kretsar
som om de tillhör någonting större
river och försöker
det är sannerligen rörelse och skepnader häri
Anna
jag finner mig stirra
på hål och spretande fingrar som i en måste-rebus
är det inte mäktigt, så säg?
2009-05-05
|
|
|
Nästa text
Föregående
Anna Frölander
|
Se alla
