Med dig behövde jag aldrig tänka innan orden
snubblade ut ur min mun
för att du förstod mig
du hade alltid förstått mig
sen dagis
du kände mig
och jag kände dig
du var min nalle
med dig kunde jag gråta och bli tröstad
och med dig kunde jag prata
ja, vända mig ut och in framför dina öron
för jag visste att var jag än sa så skulle det stannar hos dig.

så var det för ett tag sedan
men nu sitter du högst uppe på bokhyllan i mitt rum
och jag kämpar och kämpar för att ta ner dig där ifrån
men du kommer inte ner
du vill inte ner
och mina tankar stannar kvar
det känns
fullt
alldeles för fullt

men så idag kom du ner från hyllan
långsamt och ostadigt tog du dig ner
kanske trillade du tillochmed lite

för längesedan hoppades jag varje dag att du skulle komma ner
och man säger ju att man skall förlåta
men det ända jag hoppas nu 
är att du slog dig jävligt mycket på vägen