Fullmånen lyser så högt över staden
En tjälskadad asfaltsstig leder mig fram
Stjärnorna speglas i daggen på bladen
På Stockholmsbergets nednötta kam

Norrbackavägens tindrande fönster
Möter mig stillsamt som alltid förut
Stora betongkluster bildar ett mönster
Fullmånen lyser en tyst minut

Men det jag vill ha, är det beckmörka nätter?
Eller längtar min själ efter mer?
För när allting är svart
Ja, då längtar jag bort
Vill jag veta vad livet kan ge?
Och var hittar jag någon som vet?

Jag är en pilgrim som går utan mål
Jag har brustit i min religion
Nu prövar jag Gud för att se vad jag tål
Men i hemlighet önskar jag hoppet och tron

Och kärleken, men jag vill inte begära
För mycket av vägen jag går
För på morgonen sen
När jag vaknar igen
Känns natten ej längre så svår
Ja, vintern glöms bort varje vår

För när morgonen gryr kan jag aldrig förklara
Vad det någonsin var som gick snett
När mitt mörker har flytt
Vet jag aldrig något nytt
Och mitt liv känns bedragande lätt
Jag är åter på spelruta ett

Är jag dömd till att vandra från luftslott till luftslott
Med en krypande aning att något är fel?
Eller hittar jag hem
Till mitt hjärta igen
Om jag fortsätter spela mitt spel?

Tills dess att jag vet får jag lita på vägen
Tills jag vet om jag någonsin blir hel